Att acceptera vissa saker inom mig sitter långt inne. När jag då bara ”kör på” så blir det kaos tillslut. Just nu känner jag detta och jag har så svårt att berätta för människor hur jag faktiskt mår egentligen. På riktigt och innerst inne.
Jag kör på och låtsas (även för mig själv) att det är ok och att det vänder snart. Glömmer eller klarar inte av att använda de redskap jag fått. Inte behöver jag dem utan det går bra som det är, men det är ett självbedrägeri som jag håller på med. Det är svårt att inse vissa saker och detta med att lura mig själv och smörja mitt ego är jag verkligen kung på.
Har den senaste tiden känt att jag ignorerat mitt inre. Att jag liksom bara kört på och inte vågat möta mig själv. Det har gjort att jag varit på ett sluttande plan ganska länge nu faktiskt, men jag har som sagt lurat mig själv och sagt till andra att det är ok, även om jag innerst inne känt att det inte är det.
För att då istället meditera och ta tag i detta har jag återigen börjat fly till gamla destruktiva saker som kosten. Äter istället för att möta mig själv på riktigt i en meditation eller bara en stund där tankarna får flöda fritt.
Igår kände jag att något måste göras. Jag kan liksom inte fortsätta så här. Inom mig har jag ett ”bättre jag” eller vad jag ska kalla det för, som ändå vill mig väl. Senaste tiden har jag inte orkar lyssna på detta utan kört på gammalt sätt eftersom jag känner igen det även om det är destruktivt för mig. Men igår kände jag verkligen att jag måste meditera och försöka möta mig själv igen.
Satte på en meditation som heter ”Hjärtats meditaton” och kämpade verkligen med att inte avbryta och fly igen. Som jag gjort nu några gånger. Det var väldigt tufft, men helt plötsligt kom tankar på pappa upp när jag lyssnade på hur jag skulle andas. Ord om acceptans och förlåtelse blev starkare och starkare och jag började gråta okontrollerat. Jag grät och grät och kunde inte sluta. Det kändes som om jag var i en mental torktumlare efteråt. Vet att jag måste igenom vissa saker för att inte bli sjuk i kroppen, men det tar ju liksom aldrig slut?!!
Att möta pappa och de tankar jag har kring honom har jag flytt sedan han dog. Någonstans vet jag att detta måste jag ”göra upp med” men jag har flytt och lurat mig själv med att jag gjort detta och är klar. Igår kände jag att så är inte fallet.
Efteråt skulle jag försöka jobba och det gick knappt. Enkla administrativa uppgifter klarade jag med en del problem, men sen var jag med på ett möte på eftermiddagen och det var så obehagligt. Jag klarade inte av att hänga med i diskussionen och blev det längre resonemang slog skallen ifrån. Jag hörde att de pratade men inte om vad. Så obehagligt och läskigt och det kändes som 2016 igen (då hjärnan stängde av) och jag fick sådan ångest och blev orolig.
Har skrivit till min chef idag och mina två gruppledare om hur jag mår. Sjukskriver mig veckan ut och ska försöka reda upp detta själv. Meditera och ta långa promenader och verkligen försöka se på mig själv på ett positivt sätt. Vet ju att någonstans har jag redskapen inom mig och jag måste försöka själv först att få fram dem.
Det jobbiga är att jag återigen har svårt att prata med andra om mitt psykiska mående. Slår bort och säger att det är ok, fast det inte är det och det gör jag för att jag känner att jag inte ska sjåpa mig igen och tycka synd om mig själv. Det blir liksom en negativ spiral det hela och jag vet att jag måste våga berätta hur det verkligen är. Men det sitter återigen hårt åt och jag känner mig som en envis gammal hund som ingenting lärt genom åren.
Vet inte varför jag håller på så här och gör mig själv illa. För det gör jag genom att inte ta mig själv på allvar, som om jag inte är värd att må bra. Det är konstigt att jag liksom i detta inte kommit längre. Men jag har alltid flytt och kanske sitter det så hårt åt fast jag inte vill eller orkar se det. Jag slår ifrån helt och kan inte tänka. Så känns det just nu.
Ska ge detta några dagar och försöka själv. Sen får vi se vad jag gör. Ta hjälp av andra?
jerryolsson.se 