Del av Skolgatan i Uppsala den 23 april 2022

En dag som gjorde att jag måste ut och röra på mig. Kunde inte sitta hemma med mina tankar. Färden gick till Uppsala.

Ingemar Bergmansgatan med Slottet i bakgrunden.

Inte så många människor ute vid 10-tiden en lördag i april.

Billiga minipåskliljor köpte jag med mig till mammas och morfars grav.

Satte mina blommor och gjorde så fint jag kunde. Eftersom de gamla stora påskliljorna som satt där såg dåliga ut, så blev det att alla mina nyinköpta blommor hamnade på första graven jag besökte.

Trivs bättre bland de döda än de levande just nu.

Så det blev inga blommor hos mormor och övrig släkt den här gången, men jag är nog tillbaka snart och får fixa till detta. Men jag tog bort lite gammalt och den enda påsklilja som satt där.

Satte mig på bänken strax bakom och försökte bara vara. Låta det som kom emot mig komma och det var ganska tufft, men vad är liksom alternativet just nu? Gå till bolaget, hoppa framför tåget eller? Går jag till bolaget vet jag precis vad som väntar och fortfarande är den känslan värre än den jag har nu och hoppar jag framför tåget, då vet jag vad också vad som väntar. Ett liv till på denna hemska planet och det vill jag försöka undvika. Har varit här så många gånger nu och är så trött på all tung energi.

Som sagt, trivs bättre bland de döda just nu, så jag vandrade runt en stund på kyrkogården och tittade på andra gravar.

De som blev kvar på Estonia har en egen minnesplats. Där hittade jag ett namn, Carita Barasinski, och henne minns jag. Hon gick i en parallellklass till mig på Valsätraskolan. Hon hette då Johnsen.

Songül och Fadime Sahindal ligger på nya kyrkogården. Tror att Fadimes grav har fått ny sten, eller? Fadimes öde är ju känt och systern Songül dog 2014. Även det under tragiska omständigheter vad jag förstår.

Lite blåsig men ändå ganska fin dag att vandra runt bland gravarna. Får ett lugn där som jag inte känner någon annanstans faktiskt. Men man kan ju inte vara där för evigt, inte just nu i alla fall, när man har saker kvar att göra här på jorden som det verkar.

Burger King och ett besök på Åhléns avslutade jag denna tripp med. Letar efter ett parasoll till baksidan, men hittade inget. Får nog beställa över nätet.

Idag söndag och städdag. Lite dammsugning ska jag väl orka med. Annars är det som vanligt en dag utan mål.

Vara in i djupet av ensamhet och jag vet inte vad. Barnets behov av att någon ser en och att bli omhändertagen. Barnets längtan och offertankar om att det är andra fel. Tror jag upplever sådant nu som jag tidigare stängde ner. Tyvärr är det inte så mycket positivt i de tankarna och att medvetet ta hjälp är inget jag klarar av. Klarar inte av att pipa ömklighet och att återigen vara den som krånglar. Så känns det och det är min känsla, den kan inga hurtiga samtal om egen vilja rubba just nu. Klarar liksom inte av att prata om detta just nu. Det får vara så och frustrationen, ilskan och oron klingar väl av någon gång? Det är min tro.

Ibland känns det som om min karmaskuld är enorm. Vet att det inte får bli något självuppfyllande, men det blir lätt så när känslorna bara sköljer över en och det inte finns mycket att sätta emot då. Karmalagen och dess konsekvenser genom liven.