Det har varit tunga veckor. Det är bara att erkänna som det är. Känner mig väldigt ensam. Inte när det handlar om familjen och så. Har bra kontakt med barnen och exet och syrran, det är inte det.

Ensam i den betydelse att jag inte har någon relation med någon. Att älska, krama om och känna. Det tär på mig och jag har inte förmågan att bryta detta. Det sänker mig alltmer. Så är det och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur detta faktiskt.

Just i dessa stunder försöker jag se det positiva, hitta tacksamheten helt enkelt. Att jag bor i ett land där jag har ett jobb, en inkomst och får mat för dagen. Det är många som får kämpa för att ens få mat varje dag. Tacksamhet att jag lever i Sverige.

Jag är tacksam för allt detta. Att jag har förutsättningarna att utvecklas inom mig. Det är få förunnat om man tittar ut över världen.