Filmen ”Döden i Venedig” hade premiär 1971. Under flera år tidigare hade regissören Luchino Visconti (1906-1976) letat efter en ung pojke som kunde spela rollen som Tadzio. Han visste precis vad han ville ha och när han såg den då 15-årige Björn Andrésen (1955- ) vid en casting i Stockholm så visste han direkt att han hittat den rätta pojken.

Han blev av regissören sen kallad för ”världens vackraste pojke” vilket blev ett epitet som han, milt sagt, inte gillade. Han gillade inte heller att gå på castingen, men hans mormor tvingade honom. Vem vet, vad som hade hänt om han inte varit där? Om han fått leva sitt liv på det sätt som han själv hade velat? Om inte är svårt, men tankarna far i mig när jag ser hur det verkligen blev.

Nu fick vi i dokumentärfilmen ”Världens vackraste pojke” (2021) veta hur det gick och hela hans livsöde gjorde mig nedstämd och ledsen. En stark film på flera plan och den skörhet som kommer fram gör ibland nästan ont att få ta del av. Hela hans liv med en mamma som ”försvann” tidigt och en pappa som inte fanns där påverkade honom under hans liv oftast på ett negativt sätt. Det var som om han aldrig riktig ”kom loss” efter den där upplevelsen med filmen ”Döden i Venedig” och allt som hände åren efter. Som om han aldrig fick vara sig själv.

Filmen berättar hans historia till vissa delar och berör mig starkt. En del får vi inte veta och det gör att man inte riktigt vet hur han egentligen mår idag. Men filmen är ändå viktig och visar på hur de första åren i ens liv påverkar en. Filmen finns på SVT Play och kan ses fram till den 16 april 2024. Betyg 8 (10).