En del av mig håller på att dö. Den del som varit mig till gagn hela detta liv för att ens andas. Den del som skyddat mig från alla känslor och det som ville mig illa under så många år. En del av mig håller på att dö.

Under nätterna pågår mina lektioner i att släppa taget och dö från det gamla. Nästan varje natt är det någonting. Minnen av resor och följen där jag försöker släppa taget. Vaknar till och är livrädd för det känns som om hela jag ska dö. Huvudet snurrar och jag sätter mig upp. Vill få tillbaka det som var. Det som jag idag inte behöver längre.

Ibland tror jag på allvar att jag håller på att bli tokig. Mitt medvetande är med men ändå inte. Jag pratar och är någon annanstans men ändå fungerar jag. Ibland vet jag inte vad som är vad. Med nätterna får jag klarsyn på ett sätt som inte fungerar på dagarna. Även om det emellanåt skrämmer mig väldeliga, så finns det ingen väg tillbaka till det som en gång var.

Det rationella, det kontrollerande slåss mot det eviga, det fria och det som jag en gång var. Mitt eget inre krig.

En del av mig håller på att dö. Och det skrämmer skiten ur mig.