Sista dagarna har varit tuffa. Vill isolera mig och inte komma ut i ”verkligheten” igen med allt vad det innebär. Träffa människor och gå tillbaka till det som en gång var…
Hela mitt system skriker och ångesten pyser ut trots att jag försöker tänka förnuftigt och enligt de verktyg som jag fått till mig det senaste åren. Det är precis som om det är för mycket, för snabbt nu med all oro som sköljer över mig.
Det är skönast att sitta själv och inte behöva ”blotta sig” när jag mår så här. Rent förnuftsmässigt vet jag att detta inte är bra för mig, men jag kan liksom inte (i alla fall inte just nu) stå emot denna ”isoleringslängtan” som just nu huserar i mig.
Försöker acceptera att det är så och det funkar ok, men så fort jag tänker på att jag ska ut på någonting, då blir påslaget enormt. Har väldiga problem med detta just nu. Så var det inte tidigare och jag tyckte mig ha kommit en bra bit på väg i att, om inte gilla, men ändå acceptera det sociala samspelet med andra människor. Nu känns de gränserna skyhöga att återigen komma över.
Att gå tillbaka till jobbet, att träffa människor i korridorerna och liksom återigen bli social, det känns så långt borta för mig. Eoner ifrån där jag är just nu.
Varför kan det inte vara ”lätt” någon gång detta med att leva och känna? Ibland känns det som om när jag väl tagit mig upp en bit så faller jag igen tillbaka.
Medvetande som inte är vad det en gång var. Energi- och frekvensförändringar som spelar mig stora spratt när ”Egot” kämpar för det som varit. Vet ibland inte om jag på allvar håller på att tappa förståndet.
Måste hitta tillbaka till det som var, för annars vet jag inte hur detta kommer att sluta. Eller åtminstone acceptera det som är, utan att det känns som om jag ska tappa allt.
jerryolsson.se 