I grunden känner jag mig lugn. Någon slags inre ro som störs vissa dagar av något lågintensiv ångest och oro. Inte rädd för framtiden, men orolig över vad som komma skall på ett plan. Svårt att sätta ord på det som pågår. Acceptans av läget kanske? Det som är, det är och det är ok.

Om jag inte är mina tankar, vem är jag då?

Det är en svår tanke just nu. Vem är jag utan det jag tänker? En i massan av all oändlighet och att vi alla är ett? Den tanken är tung just nu och gläder mig inte alls, utan den gör mig orolig. Kanske över att jag inte har kontrollen över vem jag kommer att bli en dag.

Vet att medvetandet hos alla som är här ändras under åren. Det är kanske också en oro hos mig. Vem är jag om jag inte känner igen mig själv? Vad är jag på väg mot?

En del av mig vet att det inte går att hålla kvar det gamla. Vi är i ständig utveckling, vare sig vi gillar det eller inte. Får också känslan av att det spelar ingen roll vad jag gör framledes och den är tuff. När det gäller mig själv alltså.

Dagarna passerar så fort och nu är man isolerad igen tack vare den nya coronavarianten. Hela januari ska jag vara hemma så mycket som det bara går för att försöka undvika denna variant som verkar smitta väldigt lätt. Det finns de som till och med påstår att omikron är det mest smittsamma viruset någonsin.

Svårt med energin som drar runt mig, som ger mig motor att vilja vidare. Försöker då gå ner i det lilla och se det jag har, här och nu. Grabben som bor hos mig några dagar till, katterna och mig själv.