…har jag fått den morgonen jag behöver. Sovit ut (även om drömmarna inte roliga just nu) och vaknat kring 08:45. Satt på kaffe, fixat medicinerna och slagit på datorn. Lite sällskap av Nyhetsmorgon och surfat runt lite för att läsa nyheter. Lyssna på musik och sen duschat.

Fem över tio (10:05) och allt har gått lugnt och fint till. En ”drömmorgon” kan man tycka om tankarna inte vore så ”låga” och ”tunga”. Har ingen adress på det utan det är rent allmänt om framtid och hur orolig jag blir på varje siffra som läggs till. Inget specifikt utan mer allmänt om att åldras här på jorden.

Jultomtar hos Anna och Ulrika på julafton.

Min plats de sista åren. Mitt syfte och vad jag i hjärtat vill göra. Att göra karriär och byta jobb har jag konstaterat inte är min grej i detta livet. Att få en hyfsad lön och liksom klara mig vidare varje månad tills jag blir pensionär, förhoppningsvis vid 68 års ålder… Det liksom det jag hoppas på, men vart gör jag skillnad för någon annan än mig själv? Nu pratar jag inte om barnen och eventuella barnbarn, där vill jag givetvis vara med och göra skillnad, utan jag pratar om egen vänskap och de dagar och timmar då jag inte kan vara runt dem.

Fem över tio är jag klar för malandet i skallen. Tittade på Helgmålsringning igår och fann en frid i det. När fan blir gammal… Har kanske kommit närmare trots allt någon inre försoning och på väg mot ett lugn och accepterande? Vet inte, men det kändes fint att titta på den blonda diakonen som pratade om Jesus och krubban.

Med julen kommer så mycket tankar. Både medvetet men också omedvetet, som om det är inristat i DNA:t att flydda förhoppningar känns igen i form av svek, ångest och oro. Hela perioden från i mitten på december tills i slutet på januari har för mig varit extra tungt. Den där gången i januari 1997 som det mest tunga. Nu 25 år sen och kanske är det en vändning på väg? Lika länge ”stängd” och lika länge ”öppen” nu…

Fem över tio var jag idag klar. När är jag ”klar” i detta livet?