Igår kom jag ut på en promenad. ”Slingan” med lite bonus gav åtminstone över 8000 steg. Men det går på rutin och jag försöker bara stänga av allt.

Att vara här och nu på ”riktigt” är otäckt för mig. Det insikten har jag fått nu när jag är på väg åt det hållet. Att vara här och nu i praktiken, är det så är det känns?

Yngsta sonen kom till mig i fredags igen. Skälen för mig spelar mindre roll. För mig är det fint att ha honom i huset. Ensamheten blir mindre och att fortfarande känna sig behövd känns bra.

Vissa saker sitter så hårt. När de kommer upp till ytan så är det som förgjort att få till en förändring. Medvetandet vet mycket väl vad som krävs, men sen när jag står där i butiken så åker en påse skit ner i alla fall. Det har resulterat i än mer övervikt, vilket i sig resulterar i uppgivenhet.

Men jag vet av många års tankar nu att det bara är JAG som kan förändra detta. Det gäller även längtan efter någon att älska och vara nära. Bara JAG och den tanken är övermäktig emellanåt. Då vill jag bara strunta i allt och då åker den där påsen med skit ner i alla fall. Några minuters tröst och njutning. Precis som det var förr med alkoholen.

Måste och försöker intala mig själv att det är två steg framåt och ett steg tillbaka. Det är steget tillbaka som jag minns bäst och som gör att det ibland känns som om ingenting händer.

Är så trött på min oförmåga till förändring. Ändå har jag inget annat val om inte kistlocket ska ta kål på mig helt. En påse skit lurar jag mig själv med ibland. Fortfarande.