De sista två dagarna går fanimej inte att beskriva med ord. Har liksom inga ord över hur jag mår kvar längre utan att jag ska upprepa mig. Ord kan ju bli ganska direkta och ”kalla”. Det som betydde ångest för 10 år sedan är idag någonting helt annat. Det är svårt att med ord beskriva en förskjutning i medvetandet utan att det kan uppfattas som upprepning år ut och år in.

Men det är på ett annat sätt idag än för fem år sedan. Det är mer på riktigt och där rädslan över det jag känner och är med om idag är på ett helt annat sätt än tidigare. En annan medvetenhet som jag bara inte kan beskriva rättvist.

De sista två dagarna har varit hemska. Men ändå inte. För en del av mig vet om nyttan av att gå in i detta medvetandetillstånd kräver så mycket och jag har för flera år sedan gått in i detta och det går liksom inte att backa nu. Det går att stanna upp, men inte att backa.

Tillit till livet, tillit till nya upptäckter i medvetandet kräver mycket av mig. Mod att kunna prata med de som vet vad jag går igenom. Mod att acceptera det jag känner utan att försöka fly i förklaringar som är någonting helt annat.

De sista två dagarna har jag liksom varit i någonting som jag är livrädd för. Verktygen att fly blir färre och det skapar en ångest i mig som periodvis är så stark och skrämmande. De gamla redskapen är förbrukade och kan inte användas igen.

Känslighet inför det som möter mig, utan att använda mig av gamla förklaringsmodeller ställer mycket på ända i detta med att vara och vad livet är för någonting. Hur ramar och gamla föreställningar krackelerar och hur rädslan och det gamla kämpar för att vara kvar som förr.