Träffade min storasyster igår för första gången. Vi har samma pappa och har aldrig tidigare ens pratat med varandra. Det gick fort i svängarna när det väl blev snack om att ta en fika ihop. Vi har pratat på Facebook sedan 2009.

Charlott som hon heter föreslog det i fredags och jag tänkte att det var dags nu efter alla år. Tror ändå inte riktigt att jag var förberedd på detta mentalt eftersom det nu känns märkligt det hela. Men det finns ju bildbevis och vi pratade i närmare två timmar om högt och lågt. Om pappa, om våra liv och vi kom inte på en del lite tyngre grejor redan idag. Lotta som hon kallas kände så självklar och det var som om vi mötts tidigare. Hon är fyra år äldre än vad jag är (född 1961).

Tror garanterat att det blir en fortsättning och då vore det ju roligt om syrran ville hänga med. Får väl kalla henne syster M nu efter det att syster L dykt upp (;-).

Efter 280 dagar (senast den 13 oktober 2020) så var det idag dags att ta sig till jobbet igen. Det hade jag bestämt med chefen för en tid sedan eftersom det fanns arbetsuppgifter som jag bara kunde göra på plats.

Kan inte säga att jag var nervös när jag stod på busshållplatsen och väntade. Kanske lite spänd och förväntansfull inför vad jag skulle mötas av under dagen.

Det var nästan helt som vanligt på jobbet. Sommarstiltje och tre personer som jag kände igen. Men jag fick det jag skulle göra gjort och det kändes bra.

En märklig dag på flera sätt. Lite svårt att släppa på det jag känner tror jag och gamla mönster trädde in omedvetet. Men jag känner mig lugn och ganska ok efteråt. Flera kroppsliga känningar lindrades när jag kommit hem, så det kanske sitter mer i kroppen nu än i knoppen?

Tyckte mig vara uppriktig och rak i samtalet med Lotta. Men det är svårt att komma in på en pappa som vi både har väldigt svårt för. Samtalet blir tungt och erfarenheterna är i vissa fall lika och då på ett negativt sätt. Har som sagt lite svårt att få ihop tankarna så här efteråt. Försöker låta det vara och inte tänka så mycket.