Det som pågår är att jag håller fast vid den ”lilla Jerry” och när jag tänker kring detta idag så faller tårarna. Känslan av att jag måste ”släppa” honom och de sätt han hade för att överleva, gör mig förtvivlad. Och rädd.

Han behövde skyddet när han var liten för att klara av livet. Långt upp i åldrarna använde han detta för att slippa känna och vara en del av samhället. Med resultat av isolation och ibland icke självvald ensamhet. Detta har pågått länge och de sista åren har han gjort allt för att lura den andra delen av sig själv.

För att komma vidare och för att i djupet förstå pratar jag om den ”lilla Jerry” som någon annan, en del av mig som jag måste lämna. Lämna med kärlek och förståelse men när jag tänker på detta blir jag så ledsen. En del av mig förstår det verkligen och det ligger en sådan djup smärta i detta. Att gå vidare och lämna honom där i trappuppgången på Bandstolsvägen.

Det är så jag ser det. Jag lämnar honom och överger honom. Fast en del av mig vet att jag måste göra det för att komma vidare i mig själv som själ här på jorden. För att bli fri och våga vara mig själv fullt ut. Det är den ”krocken” som gör mig så ledsen och jag försöker att se det på annat sätt. Men det är jättesvårt när jag burit med honom i hela mitt liv och tagit till mig det sätt som den ”lilla Jerry” lärde sig som liten. För att överleva. Men idag behöver jag inte detta längre, idag så begränsar det mig och att inse det med hela mig själv och inte bara läpparnas bekännelse (som jag lurat mig själv med under så många år) gör mig förtvivlad.

Så förtvivlad, så ledsen och det känns verkligen som om jag lämnar honom. Fast jag någonstans vet är att han nu är någon annan. Han finns bara i mina tankar idag. Men jag kan nästan se honom utanför mig själv med de bedjande ögonen, stanna kvar hos mig, gå inte. Svik mig inte, lämna mig inte! Så känns det och det gör mig förtvivlad och jag kan inte sluta gråta.

Kanske har nuddat vid allt detta tidigare, men då slagit bort det snabbt. För jag har väl inbillat mig att det går att hålla var och ändå komma vidare. Men det går inte. Det går inte att hålla kvar vid ”lilla Jerry” och komma vidare. Det går bara inte för han var så ”skadad” och inkapslad i skydd som bara fortsätter att begränsa mig år efter år.

Rädslan att lämna har fått mig att missbruka alkohol och numera mat. Det vet jag någonstans där inne. Rädslan att lämna den enda lilla trygghet jag haft, den enda som älskat mig (eller kanske den enda jag vågat älska) även om det är jag själv. Fast så vrickat och på fel sätt. Att bjuda in andra har varit för farligt och jag har aldrig kunnat släppt in någon hela vägen. Fördröja genom handlingar och i och med detta inte vara sig fullt ut har pågått hela livet. För att det varit tryggt och det enda som jag vågat.

Visst, jag var gift och jag fick barn och flydde in i det livet under många år för att slippa göra mig av med ”lilla Jerry”. Jag har försökt att frigöra mig men ändå alltid med förbehåll. En del av mig har kämpat för att bli fri och den andra har hållit kvar så gott det har gott. Dessa ”inre krig” under alla år har skadat mig känslomässigt och relationer har bara inte fungerat. Då rädd att behöva förändra mig så att ”lilla Jerry” behöver försvinna gjorde att äktenskapet inte funkade tillslut. Så hårt har det suttit i mig detta. För att jag var rädd och för att jag inte vågade annat. Såg inget annat än detta i mig. Grabben i trappuppgången.

Kan inte förklara det fullt ut med ord känner jag, men jag tror att detta är det närmaste jag kommit hittills i det här livet. Det jag vet är att ”lilla Jerry” fått mig att överleva samtidigt som det förhindrat inre utveckling vad det gäller det mesta i mitt liv. Jag lyckades inte frigöra mig från honom i tid så att säga. För att jag inte kunde och som jag skrivit för att jag var rädd och inte såg någonting annat.

Allt det här kom till mig när jag lyssnade på mig själv och inte på andra. Det kom till mig när jag lyssnade till ”Avslappnande Zenmusik med Vattenljud • Fridfull Atmosfär för Spa, Yoga och Avkoppling” med Soothing Relaxation dvs den norska kompositören Peder B. Helland. Vet inte vad det var, men bilderna av vattenfallet, tankarna på att vara där och liksom våga möta någon annan. Längtan efter förändring.

Det här är tunga grejor för mig. Livsavgörande för hur de sista åren ska bli på jorden i det här livet.