Socialminister Lena Hallengren meddelade igår att restriktionerna förlängs till den 17 maj. Inte alls oväntat, men segt är det detta som nu pågått så länge. Corona och covid-19 har dominerat våra liv så länge nu. Lite lite till…

Det finns ljus och hopp. En kollega på jobbet har fått kallelse att ta första sprutan. Hon är fem år äldre än vad jag är… snart så är det min tur. Får inte snubbla på upploppet nu, får inte få smittan… lugn och fin.

För övrigt en ganska tuff tid igen. Maja hade ont i ena benet en morgon och kunde inte hoppa upp på bordet. Jag blev så orolig och trodde att nu är det någonting allvarligt. Som tur var så verkar det som om hon slagit i någonting för idag så är hon nästan som vanligt igen. Men tala om att jag går igång och oroar mig. Mår inte alls bra av att katterna inte mår bra.

Tänker ofta på Maxi och Felix och hur deras liv slutade. Det förändrade mycket för mig och hur jag ser på saker och ting. De är så saknade.

Tandvärken har blivit bättre och jag tackar de som finns omkring mig för stödet. De som vi inte kan se med blotta ögat, men som finns där. Tacksamheten är stor för tidsfristen. Vi får se om det är bestående. Inga värktabletter nu på några dagar.

Den 14 maj ska jag ner på stan igen. Det har jag bestämt mig för. Gå till tandläkaren, fixa nytt pass och lösa in en utbetalning som helt plötsligt dök upp från pappas dödsbo. Småslantar men ändå, en droppe här och där skapar en lite bäck tillslut. Syrran måste vara med också så då träffas vi. Tänkte också om det känns bra smyga mig upp en stund på jobbet. Har inte varit där nu på ett halvår…