Idag ska jag och sonen gå till den lokala frisören Mariani. En stor grej i dessa tider då det mesta är på paus. Jag var dit i somras när smittspridningen var låg och det gick då bra. Hon hade munskydd när hon klippte mig och vi ska inte vara inne i salongen samtidigt jag och sonen.

När han blir klippt passar jag på att fylla på medicinförrådet på apoteket som ligger vägg i vägg. Kronans Apotek hade sist som regel att man bara får vara tre personer samtidigt i butiken, så det blir nog bra det också.

Det sista vi ska göra är att handla mat för några dagar på Coop. Det är en stor butik som funkar bra att handla i nu när skolorna har sportlov. I vanliga fall har jag dragit ”öronen” åt mig eftersom jag tycker de inte har riktig koll på skolungdomarna och de massor som de går in i butiken samtidigt. Det har blivit så att jag hellre väljer ICA Solen även om det är lite längre att gå just för detta faktum. Vi får väl se om de ”steppar” upp nu när rekommendationerna blivit tuffare från Folkhälsomyndigheten?

Psyket tar stryk, det är ingen tvekan om det. Försöker hela tiden se att jag ändå inte blivit sjuk och att jag mår hyfsat för övrigt, men vissa dagar är det tufft. Många andra har så mycket värre ”kamper” i dessa tider och den blicken och tanken måste jag ha för att själv inte tappa greppet helt. Det är ändå ok med mig och den så kallade vardag jag har här hemma.

Två semesterdagar har jag tagit ut för att slippa koppla upp mig mot jobbet och för att kunna ägna mig åt annat som inte är jobbrelaterat. Det har gått ett år nu med att leva isolerat och på detta märkliga sättet där distansarbete blivit det nya ”normala”. Ibland känns det längre och frågan är om man någonsin kommer att känna sig bekväm med stora folkmassor igen? Gå på konsert eller något idrottsevenemang känns väldigt långt borta för mig.

Ibland känns det som om man är med i en skräckfilm utan slut…

Uppdaterat
Så här blev det: