Skeenden i drömmarnas värld eller när medvetandet är ute på äventyr påverkar mig väldeliga vissa mornar. Idag var en sådan morgon…

En gammal vän som jag avslutat vänskapen med av anledningar som stavas fel gemensam nämnare ”besökte” mig tillsammans med sin dåvarande man när vi umgicks. Av någon anledning skulle jag flytta ihop med dem och en massa katter och även andra människor. I drömmen var de fortfarande ett par.

Jag kände mig ”full” och jag såg inte klart. Var som ett barn och kunde liksom inte ta hand om mig själv utan den här vännen styrde allt (ibland var det så även i verkligheten) och jag kände mig så bortkommen.

En ”scen” jag minns starkt är att vi sitter i mannens bil och han tar av mig 650 kronor och jag protesterar. De pengarna skulle inte jag ha och jag vet inte varför jag fick dem från början. Vännen var inne på något ställe för att få medicin och för att vännen behövde detta så mycket. Vännen kommer tillbaka och sätter sig i bilen. Jag sitter i baksätet och säger att vi måste åka till mitt gamla hus och hämta Maxi (en av mina katter från förr) och att han inte kan vara ensam längre. Det hade gått några dagar sedan jag flyttade in hos dem i kaoset.

Jag fick inte åka och hämta Maxi utan vi skulle ner på stan istället. Vi åkte uppför mot en massa skränande ungdomar med konstiga flaggor och jag fick inte åka hem och hämta min älskade katt. Var liksom som i fångenskap på något konstigt sätt och hade ingen egen vilja. Det var så hemskt.

Vi åkte istället hem till dem efter ett tag och där finns bara alla andra katter. Inte min Maxi och känslan var att jag hade ingenting att säga till om. Ifrågasättande om jag skulle flytta hem igen och inte få vara med dem. I drömmen en sådan förvirring och känsla av att inte passa in, att det liksom inte fanns någonting att göra med mig. Varför behandlar ni mig på detta viset och då främst du som kallade dig för min vän? Varför räknas inte jag och det jag tycker?

Nu efteråt känner jag mig bara ledsen och upplever allt som en mix av verkligheten och ”drömmen” som jag hade i natt. Som om det angränsar det som hände i den verklighet som vi hade tillsammans på 80- och 90-talet. Samtidigt står det för något större inom mig. En bild av hur mycket jag gått vilse i mitt liv.

Tror drömmen, hur hemskt och begränsande den än var, så gav den mig något. Att slå vakt om mig själv och stå upp för den jag är. Inte fortsätta åka i baksätet och ”be om lov” när det gäller allt. Inte lämna ifrån mig pengarna som jag gjorde i drömmen för att jag inget annat vågade. Symboliskt och jobbigt med anslag av saker som jag behöver ändra på i nuvarande existens och medvetandevärld.

Inte vara den där lilla som bara tar emot hela tiden. Inte ens i drömmarnas värld…