Maja och Igor är lite närmare varandra allt oftare. Att få en sådan här bild tidigare var väldigt svårt, även om det fortfarande inte tillhör vanligheterna att de sitter så nära varandra. Men jag tycker de ”busar” mer med varandra nu under vintertiden. De kan springa runt en hel del och jaga varandra och sen brottas lite. Men det är aldrig på allvar med kattskrik och den där rivaliteten som man kan se bland andra katter ibland.

Kanske är det så att de på något vis numera accepterat varandra? De har sina platser i huset där de sover och oftast äter de inte tillsammans, bara när de är jättehungriga, men ändå känns det som om de idag är lite närmare varandra än för ett år sedan.

Många dagar är lika. Fem dagar av arbete framför datorn och sen två också de till stora delar vid datorn, men då kopplar jag inte upp mig till jobbet så att säga. Ta ledigt eller göra annat känns ganska meningslöst just nu när stora delar av samhället har restriktioner på hur de vill att vi ska leva på grund av smittspridningen.

Yngsta sonen har varit hos mig i över en månad nu och det har för mig bara varit av godo. Känner en mening och håller upp rutinerna i all likgiltighet. Nu kommer han att i morgon söndag åka hem till sin mamma i stan igen. Detta främst för att gymnasieskolorna nu ska börja vara på plats igen varannan vecka. Då är det smidigare för honom att vara i stan eftersom han då slipper att åka buss.

Nu har jag varit hemma i över tre månader. Distansarbete eller jobba hemifrån sedan i mitten på oktober. Svårt att fokusera på någonting förutom det jag är tvungen till. Dagarna flyter ihop och ibland spelar medvetandet mig ett spratt. Inte så att jag håller på att bli tokig eller så, men jag kan missa saker som jag inte missade tidigare i alla mina försök att ha kontroll på allt. Det kanske trots allt är någonting positivt?

Tänker också att många har det så mycket tuffare än vad jag har det i denna pandemi. Jag är ju egentligen inte heller tvungen att sitta hemma och jag skulle kunna jobba på kansliet om jag verkligen ville det. Det är ju resultatet av att vi i Sverige har BÖR istället för SKA i många beslut gällande coronastrategin.

Nu vill jag inte jobba på kansliet och åka buss eftersom jag är rädd för att bli smittad, men jag skulle faktiskt kunna det eftersom det inte finns något förbud att jobba på kansliet. Det är bara rekommendationer som det visserligen vill att vi ska följa, men något tvång är det inte.

Det finns ett antal människor som struntar i rekommendationerna på mitt jobb och de åker in då och då. Vissa tror jag till och med är där varje dag. Då måste de ju resonera som så att de måste vara på plats för att deras arbetsuppgifter kräver det. Det är liksom detta som arbetsgivaren har sagt, var bara på jobbet om det verkligen krävs för att du ska kunna sköta ditt jobb. Detta tror jag kanske stämmer för ett fåtal, men för de allra flesta tror jag att det handlar mer om att de struntar i pandemin och tror sig vara odödliga. Det är osolidariskt och det har fått min syn på dem att ändras.

Dagarna hemmavid går trots allt ganska fort men visst finns det stunder då galenskapen känns nära. Stunder då jag bara vill skrika rakt ut och liksom fly från hela skiten. Riktigt vart jag ska fly, det vet jag inte, men känslan finns där av att expandera ut ur min egna kropp på något vis. Som om det nu får vara nog. Vissa känslor förstärks och främst handlar det om den stora sorg jag känner inom mig. Sorg över så mycket, även om jag försöker tänka tacksamhet också. Tacksamheten över att vara vid liv och att fortfarande vara frisk.

Sen kan det andra dagar fungera helt ok. Dagar då tankarna är på flykt och många saker bara görs per automatik. Som det alltid varit alltså i mitt liv och då är det hanterbart det mesta.