Kan det vara åren som gör att ens medvetande förändras? Att det inte beror på djupare visdom i andlighetens snårskog? Tveksam vissa dagar då jag tycker mig vara än mer ensam och bara inbillningen ger mig sällskap med skyddsänglar som jag riktigt aldrig känner närheten av. Bara i min fantasi, eller?

Vissa dagar är hopplösa ur dödsångesten grepp. De är så reella och tydliga i att evigheten och mörkret en dag kommer att ta en. Oavsett vad jag ”känner” och tror mig var med om i mitt inre och med ett medvetande som bara kanske spelar mig ett spratt.

Andra dagar känns vissheten ”rätt” även om tystnaden är runtomkring mig. Vad som är vad får jag nog aldrig reda på så länge jag andas. Bara döden ger svaren.

Det märkliga och kanske lika bra är ju att dagarna ändå passerar i rask takt. Över halva januari nu och jag har jobbat en vecka. Likgiltig eller bara trygg i mig själv? Spelar trots allt ”spelet” och jag vet inte riktigt varför längre? Bara en vana eller ovana beroende på vilket perspektiv man vill ha?

Vad spelar egentligen någon roll om oron och ångesten huserar i en? Det är inom en alla svaren finns och jakten utanför tenderar hela tiden att misslyckas. Visst, tillfällig respit i form av några timmars andrum när det materiella tar tag i en eller drogerna påverkar medvetandet tillräckligt mycket så tankarna slocknar en stund. Men det är jakten vi aldrig vinner.

För likt förbannat håller det som sagt bara några timmar, i bästa fall. Sen är man tillbaka i jakten utanför sig själv. Väldigt få letar inåt och gör man väl det kan det ändå vara kaos eftersom man inte har någonstans att adressera allt som kommer. Vill ju inte slita ut människor i sin närhet med allt dravel år ut och år in. Då är det så mycket lättare att hitta destruktiviteten utanför sig själv.

Samtidigt är hur vi tänker det viktiga oavsett vilken ”sanning” det ligger i det. Vila i det. Det ljusa lite längre och det mörka så kort det går. Inte ta bort, men inte fastna i loopar av mörker. Det ljusa däremot kan inte skada och vågar man och kan stanna i sådant längre än i det mörka växer man. Speciellt om man levt i mörkret länge. Då blir kontrasten starkare och upplevelsen påtaglig. Att leva enbart i antingen ljus eller mörker fungerar inte i längden däremot. Vi behöver båda, även om det är svårt ibland att ta in, just för att känna skillnaden.

Möten med människor som visar stora obalanser i detta är svårt. Oavsett om de är ljusa eller mörka i sinnet. Men både du och jag har svaren inom oss. Det vet vi någonstans.