Idag fyller jag år. Helga har namnsdag och nu har jag alltså varit 55 år på jorden. Har lite svårt att ta in det faktiskt, men vet ju att tiden kan man inte stoppa och i det är vi totalt jämlika.
Försöker och måste nog se positivt på det. Är tacksam över att jag orkat så länge, samtidigt som jag vill försöka några år till. Någonting i mig har ju velat leva eftersom jag ändå på något märkligt sätt finns kvar än idag.
Mina dåliga val i livet var många gånger val för att helt enkelt överleva. Även om jag just nu inte är nöjd med min kropp, tar jag ändå fajten på något sätt men vet att en mer aktiv handling snart måste till. Faller igenom ibland men försöker ändå och kämpar trots allt vidare. 55 år gammal alltså… …bara tanken vad man själv som ung tänkte får mig nästan full i skratt idag eftersom jag i sinnet inte alls känner mig så gammal. Synen på en 55-åring då var ju ena benet i kistan.
Kan inte låta bli att tänka tillbaka fem år i tiden. Då jag firades och faktiskt alla som betydde någonting för mig var på plats. Jag var i kroppen dessutom då vältränad men i psyket fem år yngre vilket de senaste åren varit djupa i försöken till acceptans och försök att förlåta mig själv för de självdestruktiva tankar jag hade och fortfarande har i viss mån. Att jag duger som jag är och inte ska skämmas för den jag är.
De fem senaste åren har utmanat mig på flera sätt. Barnen är utflugna och nu träffar jag dem ibland och bara den omställningen har varit svår. Mina älskade katter Maxi och Felix har lämnat mig. De var så viktiga för mig så länge de levde. Idag har jag sällskap av Maja och Igor och de förhöjer mitt liv på ett fint sätt.
Min moster och enda släkting (förutom syrran) som jag hade kontakt med gick hastigt bort i somras. Har en del skuldtankar kring detta över att jag inte hörde av mig oftare, samtidigt som jag måste sluta med tanken att det bara krävs en för att dansa. Men det är tyvärr så att vår kontakt de sista åren inte var så tät som tidigare.
Sista året har inte varit lätt för någon av oss. Mig har det drabbat av än mer isolering och verklig prövning i att tycka om sitt eget sällskap tack vare detta coronavirus och den pandemi som nu pågått sedan i mars. När barnen bodde hos mig kunde jag hela tiden göra något för dem och greja, men nu när jag är själv så är det mycket svårare att göra något för mig själv. Jag försöker, men ibland går det bara inte och tårarna kommer för att jag liksom inte klarar av detta känns det som. Då är det viktigt att våga ta kontakt med vänner och prata, vilket jag också haft svårt för genom åren.
Att fira min egen födelsedag har varit tufft under åren. Det är roligt att bli uppmärksammad, men då för bra saker jag gör och inte för att jag bytter siffror. Men det är så det är och när det väl sker så blir jag glad. Idag på min 55:e födelsedag har jag två barn hos mig och för det är jag så tacksam. En stor fin presentkartong är skickad från äldsta dottern och J i England. Presenter från A och yngsta sonen. Blombud och träningsklocka från syrran. Tacksamhet och glädje!
Det är liksom på allvar nu och jag kan inte fly in i mina gamla sätt för att överleva. Det räcker inte längre om jag vill leva vidare på något sånär hyfsat sätt. Två saker vet jag i alla fall och i det är jag trygg och det är att alkoholen aldrig kommer tillbaka i mitt liv och att jag medvetet aldrig kommer att avsluta det. Två saker som räcker långt och som gör vardagen ok, även om det ibland tär hårt på att leva på det sätt som många av oss nu gör tack vare coronan.
Femtiofem år på jorden är inte illa. Trebarnspappa och ett bra jobb där jag fått prova på många saker. Vad är jag mest stolt över? Mina barn förstås och ju äldre jag blir förstår jag vad syftet för mig har varit i det här livet. Barnen och dess liv vill jag ju följa så länge jag kan så att säga ”på plats” eftersom jag inte riktigt vet hur det fungerar när jag dött. På något sätt kommer jag även då att följa dem, men frågan är väl hur mycket av mitt medvetande som då kommer att minnas saker och ting som jag gör nu som levande?
Har förmåga att fastna i det rädda och mörka. När jag nu mer aktivt söker det ljusa blir dipparna mot de mörka skarpare och för mig handlar det om att inte fastna för länge i det utan åter försöka nå det ljusa. Pendeln som går fram och tillbaka. Förr hade jag inte ens medvetenheten att söka det ljusa på det sätt som jag idag gör.
Idag gratulerar jag själv sångerskan Björk och skådespelerskan Goldie Hawn som delar födelsdag med mig.
jerryolsson.se 