Idag skulle min mamma ha fyllt 73 år. Den 23 oktober 1947 föddes Ann-Britt Pettersson.

När jag idag tänker på mamma känner jag många känslor. Ett annat liv, en annan tid. Minns inte mammas röst eller skratt längre. I många år mindes jag skrattet, men sen bara försvann det en dag.

Har skrivit mycket om mamma här på min blogg. Har delat bilder och berättelser flera gånger. Har gråtit många tårar genom åren. Förtvivlan och saknad över det som aldrig blev. Saknaden efter en mamma helt enkelt, en modersfigur.

Tiden läker inte alla sår. Det är ett så dumt ordspråk. Tiden läker det akuta, det ofattbara och att hon tog sitt liv. Tiden ger en viss acceptans och man tvingas ju leva vidare. Det finns liksom inget val. Men att såren helt försvinner är inte sant. Det vet alla som förlorat någon som de älskade väldigt mycket. Det går att leva med det, men saknaden kommer alltid att finnas där.

Mamma är hos mig ändå på något vis emellanåt. I minnen, drömmar och genom andra känsliga människors ord. Själv har jag dock aldrig fått kontakt med henne på något sätt som jag kan vara tvärsäker på. Men det spelar egentligen ingen roll, för en dag vet jag att vi träffas igen och i det ger de ibland svåra dagarna en viss tröst. En dag mamma, en dag…

Hennes ord i avskedsbrevet (som försvunnit) att vi kommer att glömma henne, måste ha varit ord skrivna av en förvirrad själ. Har försökt det i perioder genom att dränka de tuffa tankarna med alkohol under många år. Men inte glömmer man sin mamma, vad fick hon det ifrån? En förvriden syn i all bedövning för tiden hon dog den 3 januari 1981.

Hon var med mig och min syster i 33 år. De sista åren var jobbiga på flera sätt, men jag försöker tänka på de första åren. Då hon gav mig trygghet, kärlek och tröst. För det gjorde hon och jag är säker på att det har hjälpt mig och är en del i att jag fortfarande finns kvar här på jorden i detta livet.

Grattis lilla mamma på din födelsedag. Vet inte om eller hur du firar den, men jag tror att du är medveten om denna dag på något vis. I år kommer jag inte att åka till din grav. Du skulle bara veta vad som pågår i den här konstiga världen. En pandemi som tagit många människoliv och isolerar de som klarat sig. Det är en mycket märklig tid, mamma och jag är på ett sätt glad att du slipper vara med om allt detta.

Snart syns vi och då får du lära mig allt om det stället du är på nu. Är så nyfiken ska du veta.