Det är en oerhört märklig tid vi lever i just nu. Så mycket utmaningar och förebråelser om nuläge och det som komma skall. Att stå och vänta på bussen på väg hem från dotterns födelsedagsfirande känns inte alls som förr. Så många märkliga tankar om dessa märkliga tider.

Som pappa ville jag lämna mina paket och få en stund med lilltjejen och hennes O. Avstånd och ständigt på spänn på vägen dit och hem. Men nog tar det på krafterna och då pratar jag inte om samkvämet med de av familjen som kunde komma på firandet. Det var fint och trevligt på alla sätt.

O hade bakat en fantastisk tårta som gjorde att middagen senare för mig blev inställd. Kläder stod högst på önskelistan och mina tre paket innehöll just detta där jag bland annat köpte en högt önskad klänning till min nu 26-åriga fina dotter.

Det var ett fint och lite av ett nödvändigt avbrott i en annars ganska rörig tid där mina tankar när jag är ensam inte alla gånger är av de mest positiva slaget. Hur mycket ska rädslan få styra en och hur mycket vågar man utmana sig själv nu när en ”andra våg” av covid-19 verkar vara på väg även i Sverige? Sådant funderar jag på en dag som denna.

Försökte mig på att titta på ”Sorgen och jag” som nu finns på SVT Play, men jag klarade inte av det. Är alldeles för skör eller vad jag ska säga just nu och när Claes Elfsberg börjar berätta om sin dotter Hanna som dog i cancer, då måste jag stänga av. Det går inte att titta på sådana program just nu för mig. Men en dag ska jag se de två avsnitten som pratar om det som är så svårt att hantera för många av oss, sorgen.

Elfsberg var med på Skavlan och sa en sådan bra sak:

”Sorg – det är priset vi betalar för kärlek”

Det är ju så det är. Graderna av sorg påverkas av hur mycket vi just älskar den personen som lämnar oss.

Ska snart få besök av min gamla vän Claes. Datorfix och lunch kommer säkert att varvas med både djupt och lågt. Som det brukar vara. Så glad att vi fortfarande träffas och kan så göra. För varje år blir det för mig allt viktigare.