Förvirrad, men det är ok

Vill inte gå hem. Den känslan när jag var grabb ”hemsökte” mig idag hos M. Hemmet på Bandstolsvägen kom tillbaka och många bilder från det hemmet konfronterades jag med i dagens rosenbehandling. Att gå hem var ångest och känslan av vad som skulle hända otäck. Ibland sprang jag bara ut för att det var outhärdligt och ville inte gå hem igen.

Minnet kom tillbaka idag hur känslan faktiskt var när det var dags att gå hem. Ännu en obehaglig känsla som jag mötte idag. Det var även vissa positiva saker som kom upp, som när jag spelade fotboll med ett par grabbar varje kväll vid ett träd på gården som låg bredvid där jag bodde. Det var glädje och roligt.

Allt slutade med att mamma stod på balkongen och vinkade åt mig när jag tog bussen och ut på en resa som fortfarande pågår…

Är förvirrad och försöker acceptera den känslan. Det är ok att inte ha kontroll på det som händer med mig just nu. Det är faktiskt en utveckling som på sikt är positiv, även om den i perioder är så skrämmande för mig.

Det var tre veckor sedan jag sist var på behandling och jösses vad mycket som händer inom mig. Både bra och jobbiga saker. Men det är precis som om jag ändå måste nedvärdera mig själv och bara hitta felen. Parallelen med att gå hem idag till ett tomt hus fanns där. Men jag får inte riktigt ihop det hela, men det är som sagt var ok. Känslan kom tillbaka och den var inte farlig. Den oskadliggjordes eller hur jag ska uttrycka det.

När pappa drack och härjade som värst satt vi på våra rum med stängd dörr. Att då ens gå ut till köket och dricka ett glas vatten, det vågade jag inte. Den känslan kom också upp idag, men med den skillnaden att nu vågade jag. Jag öppnade också kylskåpsdörren och på väg tillbaka såg jag en massa detaljer från Bandstolsvägen som den vita telefonen som stod på ett litet bord i ett hörn.

När mamma vinkade från balkongen var det som om hon ville säga mig att nu är dags att lämna dessa minnen och gå vidare. För de minnena gör mig inte illa mer efter den här dagen. Jag behöver inte dessa minnen mer. Det är ok att släppa dem nu. Förvirrad av bilderna, känslorna och allt idag är bara förnamnet, men det är ok. Det är som det ska vara.

Känner mig som tavlan som stod på mottagningen. Så mycket i varje vrå, så mycket känslor och så förvirrat men ändå så himla rätt väg att gå.