Ofta har jag de bästa uppslagen strax innan jag ska somna. Ibland vaknar jag på natten ur en dröm och får även då tankar på vad jag ska blogga om. Men sen är det som om allt bara rinner av mig när jag stiger upp…

Mitt liv och det jag är med om känns uttjatat att repetera för er läsare. Nutiden i all dess acceptans och dagar som fortlöper i det spåret är inte så spännande att skriva om. Mina upp och nergångar är mindre djupa och dessutom har behovet minskat en del av att vara så öppen som jag varit tidigare. Men det är skönt att skriva av sig och då får ni som vill läsa välja om ni orkar med allt repeterande som kommer ur mig.

Det känns som om jag har kommit till en punkt då förkovring och acceptans gäller. Förkovring i att ta vara på det positiva jag har i mitt liv och acceptans just för att det blev som det blev och då tänker jag givetvis på de jobbiga bitarna. Grävandet i mitt inre måste få vila nu. Känner att det inte går mer. Måste landa i de nya insikterna om vem jag är och vad som varit begravt under så många år. Vara i det utan att fly igen.

Är trots allt på en ganska bra plats just nu. Beroendena är inte mer destruktiva än lite glass och en påse ostbågar ibland. Visst, jag väger för mycket men inbillar mig att även detta kommer att sjunka undan ju mer jag kan se på mig själv med positiva ögon. Att jag inte behöver någon tröst mer än mina egna tankar. Jag är inte där ännu, men tror att det kommer. Om inte, så kämpar jag på med det jag har så att säga och försöker i alla fall.

Sammanfattar jag så här långt är barnen mina livbojar och har så varit sedan de kom till den här jorden. Det kan jag ärligt säga att utan dem så tror jag inte att jag hade suttit där jag sitter idag. De gav mig en mening. De har fått mig att kämpa och verkligen givit mig det där extra som ibland har behövts. Svårt att motivera det på annat sätt. Min förhoppning är att jag som pappa även har gett dem någonting.

Jag vet idag vad jag ska undvika och vad jag inte ska ta till. Den biten är det lättaste. Så har det inte alltid varit och i det försöker jag hitta en stolthet där jag befinner mig idag.

Det svåra är att föra till och hitta sådant som ger mig lust och glädje när jag är ensam. Då ska jag drivas av en motor som består alltmer av min egen vilja. För min egen skull. I det ligger det svåra för mig. Barnen kommer alltid att vara en del i mitt liv, men jag vet också att en dag bor alla i egna hem och då förändras relationerna än mer än vad som gjorts idag. Det är då jag måste tycka om mig själv så pass mycket att jag ser glädjen i att göra saker för mig egen skull också. Det är det som är svårt för mig.

Mitt liv är som det är. Att jämföra med andra är bara dumt. Det tar kraft och energi. Min egen vilja och mina tankar är det enda jag fullt ut har kontroll över. Fokuserar på det positiva och den tacksamhet jag känner över att jag fortfarande är kvar och fungerar hyfsat.

Tacksamheten har jag tjatat över så många gånger, men den är stor gentemot många. De som varit där och fortfarande de som har orkat stå kvar trots att jag försökt att straffa ut mig själv från många relationer i mitt liv som kommit ”för nära”.

Det kärvar och det tar emot på nya sätt idag. Att åldras avskyr jag och i det fungerar bara acceptans. Då är det bra att skriva av sig och också prata med någon. Det försöker jag fortfarande att lära mig, även i praktiken.

(Bilderna är tagna på morgonpromenaden 25 januari 2020)