För evigt, alltid på väg…

En allt starkare känsla finns i mig. Jag känner mig ”klar”. Som om jag är färdig på jorden nu. Den känslan är stark vissa perioder. Mitt ego försöker en massa nu för att fly undan det som i en förlängning inte går att fly undan genom dessa tankar.

Den känslan gör mig ledsen men framför allt trött eftersom jag också har den här andra känslan i mig. Att ”ge upp” betyder som sagt bara en förlängning av det som nu möter mig i mitt liv. En återupprepning som kommer åter för att jag ska förstå vissa saker.

För att ”ge upp” betyder inte avslut. Det är dessa känslor som tynger. Att jag måste igenom vissa saker. På riktigt. Verktygen har jag, men jag vågar inte använda dem. I min värld ligger det till på detta viset. Min känsla.

Evigheten i den lilla plats som jag huserar i genom det medvetande som för alltid följer med mig kan aldrig dö. Vila i korta perioder ja, men det är alltid en process som pågår. Där jag är idag kan jag påverka medvetet med min vilja och i det finns faktiskt en förtvivlan ibland eftersom jag är så rädd för att utvecklas hur konstigt det än kan låta. Döden såsom många uppfattar den existerar inte.

För många låter kanske mitt sätt att se på varat konstigt, men jag har upplevt så mycket som gjort mig övertygad om att vi aldrig kan dö. Vi byter kroppar och spår i liven beroende på vad vi behöver just för stunden för att komma vidare. Men vi kommer aldrig till en slutpunkt. Vi fortsätter för evigt. Den tanken är stark inom mig och den gör mig så trött emellanåt. För evigt, alltid på väg…

I det högre perspektivet av otaliga liv är detta just nu ett litet sandkorn i det stora hela. Att känna allt detta skrämmer mig och ändå är jag bara och nuddar vid dessa upptäckter. Medvetenheten må vara villfarelser och mina egna påhitt och så kan det vara. Men då har jag en otrolig tankeverkstad med scenarier och sammanhang som bara kommer i min tankar och de måste ju komma från någonting? Förundrad över detaljrikedomen i vissa sekvenser som möter mig, både i drömmen och i det som vi kallar för verkligheten. Om återupplevelser, ord från de som gått före och scenarier om att försöka om och om igen tills jag förstår.

Att ”ge upp” är inget alternativ. Hur ont och smärtsamt det än gör att ens tänka sig nästa passage av lärdom. För då fördröjs saker och ting som måste ske någongång. Att ”ge upp” har jag gjort flera gånger i tidigare liv och då i en omedvetenhet om konsekvenserna. Idag har jag medvetenheten och ibland förbannar jag den just för att jag vill fly från vissa känslor när de kommer till mig ”på riktigt” och i djupet.

Sitta i mörkret är bekant och ger en falsk trygghet som inte håller på lång sikt. Att gå ut i ljuset för långa stunder bländar och skrämmer skiten ur mig. Just för rädslan för vad som kan hända. Det måste ju vara så eftersom jag fortsätter att tveka och delvis vill vara kvar i det som jag visserligen känner igen, men som inte tillför utveckling i mitt nuvarande liv. Balansen av ljus och mörker och för att känna skillnaden. Jag vet vad jag har, men inte vad jag får.

Motstridigheterna, svamlet och kanske ren galenskap emellanåt vad det nu är för något. Men det är min värld där jag är just nu. Oavsett hur lång tid saker och ting tar så finns det inga alternativ än att fortsätta leva och göra det bästa av dagen. Försöka göra skillnad. Fötterna i myllan och jordad så mycket som det bara går.