Söders höjder, rosenmetoden & Igors framsteg

Det händer mycket i mitt liv just nu. Ibland känns det som saker och ting står stilla, för att sedan bara explodera likt en ketchupflaska där locket tillslut släpper. Det härliga och fina är att det är positiva saker.

Idag var jag iväg till min nya terapeut på Brännkyrkagatan i Stockholm. Tåget var aningen försenat så jag kom nästan exakt på den avtalade tiden. Det kändes bra trots allt och stressen uteblev när jag pinnade på mot Södermalm på Vasabron, genom Gamla Stan och sedan över Södra Järnvägsbron.

Terapeuten kändes så bekant och det kändes som om vi hade träffats tidigare. Allt var liksom så självklart och efteråt kände jag mig bubblig, tacksam och nästan välsignad över den här möjligheten som jag fått. Hon fick mig att känna rysningar mer än en gång kan jag säga.

Nästan direkt ”mötte” vi den ”lilla Jerry” och det som då skedde med hennes hjälp är någonting jag fortfarande, några timmar senare, inte riktigt förstår. Han kändes så verklig där han stod i trappuppgången på Bandstolsvägen. Vi hade svårt att titta varandra i ögonen, men jag lovade honom att aldrig fly igen. Att jag nu ska stanna kvar vid hans sida och ta ”fajten” vad det nu må handla om. Tårarna gick inte att hejda.

Det blev så verkligt allting trots att det handlar om mig och inga andra. Efteråt kände jag mig nästan ”full i fan” och ville ”busa” på ett sätt jag nog inte känt på många år, om ens någonsin före porten ”slogs igen” i 6-års åldern. För mig var det en mycket speciell känsla det hela och någon form av klarhet som jag inte känt tidigare. ”Lilla Jerry” ska jag nu ”prata” med och intyga att vi hör ihop oavsett vad som händer. Han finns inom mig igen och nu börjar vi om så att säga. Det är känslan jag har nu så här efteråt.

I kombination med att börja hos en ny terapeut testade jag i måndags Rosenmetoden. Hos Hela Hälsan nu i Gävle.

För mig var det en stor dag eftersom jag äntligen vågade låta någon ”ta i mig” och ge mig massage. Visst var det lite läskigt innan, men det ljusa i mig är numera starkare än det mörka och då kör jag på. Det ångrar jag inte så här efteråt och modet är allt oftare starkare än rädslan numera.

Rosenmetoden är en behandling som går ut på att väcka cellminnen till liv igen. De som fastnat och ligger i vägen. Jag fick en väldigt märklig känsla i halsen och hela vägen ner mot nedre magen när jag låg på mage. En känsla som jag inte kände igen sedan tidigare. Den var dock hanterbar och hon fortsatte massagen och förklarade på ett bra sätt vad det handlade om. Senare på kvällen kom den tillbaka en stund igen, för att sedan klinga av.

Det är som att bända upp en port som varit fastspikad i många år. Att låta ljuset få sippra in lite åt gången. Att bända och inte ge upp. Få upp mer och mer, så mer ljus kommer fram. Ibland måste man pausa och då kanske den åker igen lite igen, men det är bara att fortsätta lite till när kraften är där igen. Att få upp porten direkt och låta allt ljus forsa in fungerar inte. Då blir det också fel och porten slås igen hårt och snabbt. Lite åt gången oavsett hur lång tid det tar.

Spänningar i muskler, undantryckta känslor som fastnat i kroppen och minnen från jobbiga upplevelser tidigare i ens liv har ett samband och med Rosenmetoden löses detta upp.

Man får bättre självinsikt och mår bättre. Det kan krävas många behandlingar men jag tror i kombination med min terapi kan detta vare en väg framåt för mig. Eller jag vet. Det känner jag inom mig och bara dessa två upplevelser har förstärkt den känslan att jag är på ”rätt väg”. Har tänkt på Rosenmetoden under flera år nu, men inte vågat. förrän i måndags, men stort stöd från ”Evorna” på jobbet. Fina stöttande själar.

För det är ju så att stödet från jobbet är viktigt för mig. Jag har sådan tur och känner en oerhörd tacksamhet över att jag får den här chansen att gå vidare med mitt inre arbete på det sätt som nu sker.

Måste avsluta med en liten uppdatering gällande Igor. Mycket om honom och Maja skriver jag på mitt Instagram, där jag också lägger upp bilder och små filmsnuttar.

Det går bra. Igor är med och gömmer sig inte. Han har hittat en sovplats som är på min datastol i mitt rum. Han kommer fram och är med när jag sitter i soffan. Vill gosa och är så mysig. Idag åt Maja och Igor samtidigt vilket berörde mig mycket. När jag släppte in Maja så nosade de på varandra en lång stund idag. Inget fräsande och morrande. Så fint. Han har nu också varit med vid middagen två dagar i sträck. När jag nu avslutar denna positiva bloggpost så ligger Igor bredvid mig och sover. Det är helt underbart!