Förändringarna blir allt påtagligare

I det inre händer det saker, trots att jag inte aktivt orkar just nu. Förändringar och nya förutsättningar oroar. Förnimmelser och drömmar om sådant jag inte känt och sett tidigare gör mig nervig och känslor från barndomen aktiveras sakta men säkert inom mig. Klarar jag av att processa detta ensam nu? Någonstans känner jag att det är tid för detta, att liksom inte hela tiden ”hänga upp” mig på andra och ta stöd av dem. Måste bära själv nu.

I det yttre dundrar en splittrad jul allt närmare där det bara finns förlorare. Kommunikation och förståelse fallerar. Less och leda på min egna oförmåga att se förbi rädslan och det som är. Men vad kan jag göra utan att förvärra?

Försöker bara klara vardagen och hålla ihop det som jag påverka. Kanske är det dumt, men fortfarande är det försörjning och ansvar som gäller så länge situationen är som den är. Känner ett ansvar att hålla ihop det som går att hålla ihop.

Förändringar blir allt påtagligare trots min oförmåga att aktivt vara en del av just detta. Det är kanske lika bra eftersom jag ändå inte riktigt klarar av att besluta eller ge råd på ett konstruktivt sätt. Det blir som det blir, även om oron vissa dagar äter på mig.

Försöker se mitt inre rum framför mig. Vattenfallet med de häftiga grottorna. Färgen och ljudet. Sätta mig där och bara vara. En liten stund bara.