Det är som det är

Vet inte vad jag ska ta vägen med allt vissa dagar. Vill krypa ur mitt egna skinn. Ser inte saker och ting för vad det är. Förstår inte ibland varför… tur då att syrran hörde av sig så jag kunde ta mig någonstans i detta inre kaos som rådde i lördags.

Kan inte sortera själv. Klarar inte av att stå för tankarna när jag är med andra heller. Vet inte riktigt vad fan som pågår inom mig. Kan inte hantera och vill bara fly, sova och vara i den världen. Fast ändå är det på ett annat sätt än förr. Erkänner, jag har inte koll och kontroll på tillvaron på det sätt jag haft tidigare och det skrämmer skiten ur mig och gör att jag desperat försöker ”hitta tillbaka” till det jag känner igen och när inte det går…

Det märkliga i allt är att livet ändå flyter på och jag är med på saker och försöker vara en social och positiv människa. Men jag har svårt att se det och ta mig själv på allvar och det är så förstärkt nu sedan en tid. Ni vet det här med att vara värd och stå upp för mig själv osv osv.

Var till exempel i Uppsala domkyrka i fredags med arbetskamrat och filmade ”På kammarn” med biskop Karin. Roligt och spännande på alla sätt och vis. Efteråt känns det som om det är någon annan som sköter allt detta. Nu filmar inte jag vanligtvis, men jag klipper ihop och redigerar och kan liksom inte värdera mig själv från att det faktiskt är ganska ok. Ser inte och går bara vidare. Stannar inte upp i någonting.

Var på gamla kyrkogården i Uppsala och filmade ytterligare ett avsnitt. Men det är som om jag inte är med utan kör med tunnelseende för att liksom överleva. Ser inte klart och samtidigt så funkar det ändå. Vår biskop är en väldigt behaglig och positiv själ att jobba med och tur är väl det. Arbetskamraten A och jag funkade bra ihop och det flöt på. Tur var väl det också. Men inte kan jag värdera någonstans att jag faktiskt är ok på det jag gör. Vill liksom bara gå vidare i allt… mot vad vet jag inte, bara jag inte stannar upp för länge.

Igår åkte jag till syrran som sagt och det var så kul att se hennes nya hem tillsammans med M. Egen bastu och bubbelbad är verkligen en höjning av livskvalitén.

Bilden ovan är från sommaren 1967. En liten nystardad familj på en gård i Lagga. Då såg familjebilden ut på detta sätt. Försöker förstå och gå in i den tiden men det är svårt att möta det ”sårade barnet”. Vet att jag inte har något alternativ eftersom det påverkar mig så mycket och har så gjort under alla åren. Tidigare flydde jag på helt fel sätt, det som sköt upp och förstärkte. Idag försöker jag i alla fall stanna kvar.

Inget är bestående och familjekonstellationerna förändrades många gånger under åren för mig. Eftersom jag var på mitt andra levnadsår minns jag ingenting. Det har legat en stor bearbetning i mig att förstå och då mycket i det att jag själv känt mig osäker och liten i att vara pappa i en familj. Sen att den ”försvann” och det idag ser ut som det gör. Finns liksom inget alternativ än att acceptera saker och ting.

Felix har varit mycket i mina tankar sista dagarna. Saknar honom helt plötsligt än mer och när jag ser bilder på honom och då speciellt från sista tiden så faller tårarna. Fan, att det skulle gå på detta viset. Han var så betydelsefull på många sätt. Har nog först nu fattat att han faktiskt aldrig kommer tillbaka igen…

Är så dubbel i allt. Vill och inte vill. Det är så förstärkt allt. Som om jag ändå inte bottnar i den jag är trots all terapi och alla försök att hitta ”hem”. Är rädd och vilsen i att ändra tankemönster på det sätt som jag försöker nu. Inte bekväm någonstans.

Det är som det är och så får det vara bra med det. Finns inga andra vägar och klarar jag inte detta, då får det vara bra med det också. Det är som det är och den här vägen ska jag vandra oavsett om jag håller mig kvar på vägen.