Utrensning, höstkänsla & acceptans

Det känns som om så mycket nu handlar om acceptans. Dagar som går, allt som förändras med åren. Saker och ting som blir annorlunda behöver inte alltid vara negativt som så ofta varit min första instinktiva tanke. Att inse att vandringen på jorden gör saker med oss på alla plan, är svårt för mig att acceptera ibland. Åldrandet är tufft, att bli begränsad i kroppen och att inte orka som förr. Mycket ligger hos mig, i hur jag ser på detta, jag vet ju det.

Att acceptera att allt är i förändring hela tiden är just svårt att acceptera för mig. Det går inte att hålla kvar det som en gång var. Minnas med tacksamhet och försöka få ut det som var positivt och det som oavsett känslan lärde mig någonting tränar jag på.

Förlåtelse i dess djupa och ärliga mening är det svåraste för mig. Mycket kan jag ta mig igenom och mycket klarar jag av i mognad. Men just att förlåta på riktigt är väldigt svårt när det gäller vissa saker.

Min äldsta dotter är hos mig denna helg. I ”kryptan” har vi sorterat och ställt i ordning. Har en del av barnens saker från förr och en del, främst gamla kläder, har vi nu plockat ihop för att skänka bort. Det är också lite förberedande inför framtiden. Att sortera och rensa ur i god tid innan.

Hade så mycket nycklar som jag inte hade en aning om. Att titta på dem är också att minnas tillbaka. Det finns historia i nycklarna, helt klart.

Någon form av minihoarder i vissa avseenden har jag nog varit. Vissa saker är lätta att kasta, medan andra är svårare och då främst om det har anknytning till barnen. Men idag fick Linn kolla igenom och bestämma och jag måste säga att ovanligt mycket rensades ur. En del gamla möbler ska också hivas till återvinningen.

Trots allt som pågår inom mig så känner jag mig ändå lugn på något konstigt vis. Är inte det märkligt? Acceptera det som tungt är skapar lugn i sinnet. Inget är för evigt. Vara i känslan oavsett men inte fastna för länge. Den här veckan har jag gjort saker som jag aldrig tidigare gjort och bara det visar på att saker och ting händer. Står kvar, visar mig och vågar låta mig bedömas av andra på ett sätt som jag tidigare helt undvek.

Trots allt är jag nog på en ganska bra plats där jag är just nu. Även om medvetandet förändras och jag själv ibland undrar vad det är som sker. För jag är mer ”grundad” och trygg i mig själv och den känslan är ovanlig för mig. Vet inte om lägre blodtryck indikerar sådant, men faktum är att när jag var hos läkaren i veckan för att kolla trycket var det det lägsta på flera år.