Det har nu gått två månader sedan Felix lämnade oss. Fortfarande har jag vissa dagar svårt att förstå detta och på det sätt som allt slutade.

Saknaden är stor. Att gå omkring i lägenheten och inte mötas av varken Felix eller Maxi längre kommer över mig ibland med stor sorg. Också det sätt som de fick sluta sina dagar på jorden är också något som river och sliter i mig. De saknas mig så oerhört mycket och ibland förstår jag inte hur jag ska klara detta utan dem. Felix var så viktig de sista året för mig.

Två månader utan Felix. Hela 17 månader utan Maxi. Tiden läker inte alla sår. Tiden kan göra att man accepterar och vilar i det som hänt. Vet att allt har sin tid, men lik förbannat gör det ont.

Maja är en underbar katt, men hon är inte som mina kattpojkar var, så är det bara. Man får klappa henne ibland och gosa lite när det passar henne. Men det är på ett helt annat sätt. Jag är glad att jag har Maja omkring mig nu de dagar jag är ensam, inget snack om den saken. Hon gör saker och ting bättre för mig bara genom att finnas omkring mig.

Hela det tuffa avslutet som Felix fick är fortfarande som ett töcken för mig. Det var veckor som pendlade mellan hopp och förtvivlan. Sista dagarna i hans liv är fortfarande väldigt svåra att tänka på. Han fick ett fint avslut i sitt hem omgiven av de som älskade honom, men vägen dit var tuff. Sjukdom som inte ville ge sig trots att vi kämpade så oerhört är något jag bär med mig. Hans sista dagar smärtar mig. Så var det med Maxi också, men just för att Felix var sist kvar blev det än värre med honom. Det gick så fort allt när båda blev sjuka.

De var så speciella för mig mina kattpojkar. Jag saknar dem varje dag. Vet att jag måste släppa taget och gå vidare. Ibland går det bra, men som idag när det gått två månader sedan Felix dog, då är det tufft. Försöker då tänka på det fina. Det som vi hade under alla år. Mina katter kommer alltid att vara nära mitt hjärta.