Idag sov jag till efter klockan nio. Vaknar och tankarna far iväg. Sömnen var välbehövlig eftersom jag fortfarande har stora problem med att vara ”snäll” emot mig själv. Tror mig behöva mindre sömn än jag faktiskt behöver och då blir det inte bra.

Den medvetenheten har jag åtminstone fått till mig de sista månaderna på ett annat sätt än tidigare, detta med att se detta, även om jag fortfarande misslyckas ibland i praktiken. När människor tidigare sa till mig att jag måste vara snäll emot mig själv, så fattade jag inte vad de menade riktigt. Idag förstår jag mer.

Snäll är inte att köpa saker till sig själv. Inte att äta linsbågar varje dag. Inte att ”unna” sig en massa saker som jag någonstans där långt inne känner inte är bra. Snäll för mig är att våga se sig själv för den man är. Acceptera den man är och vila i det. Inte se att prestation, oavsett om det handlar om jobb eller annat, inte är viktigt alla gånger för att inte döma sig själv. Fy fan vad hård jag har varit emot mig själv under lång tid, på ett sätt som bara cementerade självhatet och äcklet när jag ser mig själv i spegeln.

Snäll mot sig själv kan vara att man bara är och inte behöver prestera en massa hela tiden för att bli accepterad. Många gånger sitter den där presteraren i mig och försöker en massa för att ens få existera. Bli godkänd. I mig har det varit svårt att duga i att inte behöva vara andra till lags och just prestera, oavsett vad det handlar om.

Ofta ligger det hos mig själv, min syn på mig själv sedan barndomen, Måste ut, måste gå och måste hela tiden göra saker. Egentligen gör jag inte många praktiska saker som att resa, vara på evenemang och sådant utan det handlar mer om att vara accepterad inför mig själv med att gå och alltid äta på rätt sätt. Känner att det är svårt att förklara exakt vad jag menar, men det är också någonting som jag jobbar med, att allt inte alltid behöver vara glasklart och att alltid hänga ihop. Det är bra som det är. Ibland behöver man inte förklara allt.

Men det har varit så för mig för att ens vara värd att existera. Att bli godkänd och accepterad av andra. Inte av mig själv.

Är jag på rätt väg? Vart tar mig denna färd i de år som är kvar i detta liv? Hur mycket mod och tillit har jag inom mig? Vågar jag mer? Kan jag ens mer?

Det finns inget alternativ känner jag. Vill jag vara kvar och ha något sånär meningsfulla år kvar måste saker och ting inom mig fram i ljuset. Terapin är fantastisk men väldigt jobbig vissa dagar samtidigt som det också ger mig motsatsen av känslor jag inte haft tillgång till under mitt liv. Det finns inget alternativ och det får ta så lång tid som det nu tar. Jag var helt stängd fram till 1997, så kanske tar det lika lång tid för att komma tillbaka? Ibland undrar jag om det inte är på det viset. Det får vara hur det vill med den saken, jag har inget annat alternativ än att fortsätta på den aktivt inslagna vägen.

Acceptans, tålmodighet och balans är tre ord som kommit till mig senaste månaderna. De säger precis vad allting handlar om i mitt liv.