Lång promenad förbi ställen som ger minnen. Tänker tillbaka och konstaterar återigen hur fort tiden går. Hur förutsättningar förändras och hänger man inte med i dem, kan det bli tufft.

Min största kamp är att leva i nuet. Men det vet ni som följt mig länge om. Det konstiga är att när jag tänker tillbaka och tycker det var bättre, då hade jag också lika svårt att leva i nuet. Så det kanske är bra nu som det är? Om ett år så längtar jag kanske tillbaka till det som nu är?

Märkligt hur det fungerar detta med minnen. När man är mitt i det så är det inget märkvärdigt, men sen när man reflekterar år senare blir det liksom så mycket mer värt eller hur jag ska uttrycka det. Många minnen tenderar att bli allt positivare för varje år som går i min värld.

Kanske är det känslan av att vara färdig som spökar? Ny sats mot de okända är tungt inom mig. Acceptans, tålmodighet och balans i vad som än sker. För annars kommer detta inte att bli bra. Känslan och minnena får vara vart de vill korta stunder, det spelar ingen roll.. Det förändras hela tiden och det är acceptansen som ger sinnesro.

Det är som det är. Här och nu. Odödlig i det medvetande och skepnad som nu är finns bara inte. För medvetandet förändras och den dagen man inte vet om det, då fungerar det som det är tänkt. Eller? Mognaden i livserfarenheter ger större insikt om att någonting mer funnits när förnimmelser och flashar tittar fram. Eller? Mer än lovligt förvirrad, som vanligt alltså…