En vecka senare…

Nu har det gått över en vecka sedan Felix lämnade oss. Det har varit en märklig tid av overklighetskänslor och flykt från det som verkligen hände. Förlamande och det är nog en sorgeprocess som pågår. Hans plats på soffan står tom. Flyttkartongens trygga flyktplats även så. Gosandet och hans jamande är borta.

190623-felix-02

Felix stod för mycket. Inte nog med att han var en klok och viktig katt, han var liksom sista tryggheten gentemot det som en gång var. Sen gick hela processen på mindre än en månad och vips finns han inte kvar längre. Förlamande känsla och jag känner också att han var ”stor” i huset. Tog mycket plats och var liksom central i livet på något märkligt sätt. Nu när han är borta känns det som om lägenheten är för stor. Felix fattas mig och det känslan är stark.

I vilken skepnad de viktiga är i spelar ingen roll. Det visar allt detta. Själar som betyder någonting har olika uttryck. Vet också att livet och varat aldrig kan stå stilla och det är den insikt som varit svårast att integrera och troligtvis alltid kommer att vara.

Maja-julafton2018

Maja reagerade igår då hon gick runt och jamade. Som om hon letade efter Felix. Första gången hon reagerar på det viset. Felix har skapat ett tomrum efter sig, den saken är klar

Handlingsförlamad och passiv. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Trygghetsnarkomanen är livrädd. Kraften finns inte just nu för att ta tag i saker, utan allt handlar bara om att klara av dagen. Har semester och utnyttjar dagarna verkligen som semester utan konkreta mål. Bara är och försöker andas utan att kvävas. Vissa timmar är tuffa, medan andra är helt ok.

Detta med Felix är en stor förändring. Det får och måste ta tid. Det är inte bråttom.

Det är liksom den sista delen av det gamla som nu försvunnit. Det kommer till en punkt då jag tar tag i detta, det vet jag. De gamla mönstren av flykt kommer inte att användas. De kan inte användas igen helt enkelt. De erfarenheterna och de känslorna är färdiga och i det har jag någonstans hur konstigt det än kan låta för er som tycker att jag fastnat, ett driv att komma framåt. För mig tar det tid. Så är det bara.

På bloggen dividerar jag med känslorna, logiska eller inte. Inkonsekvent eller inte spelar ingen roll eftersom just detta är att vara människa. Både ock. Svart OCH vitt. Det gråa är visdomen. Den tid då jag bryr mig om vad andra tycker är förbi. Ser att deras ord många gånger är projektioner på vad de själva måste ta itu med. Precis som mina ord ibland varit gentemot mig själv. Det tog lång tid innan jag insåg detta.

Livet är förunderligt och ibland går det år då mycket är sig likt. Sen bara smäller det till och saker och ting ställs på sin spets. Att en älskad katt dör, var för mig en smäll som skakade om. Att två dör inom relativt kort tid förlamar mig tillfälligt. Att sitta kvar i denna stora lägenhet med allt vad det innebär kommer inte att ske. Tar sats och bearbetar. Visst, ibland förtvivlat och räddhågset, men så tittar lejonet fram och driver mig vidare.

Även fast jag stretar emot på ett plan, så behöver jag dessa dagar helt för mig själv. Det är nyttigt att klara mig helt ensam i tanken och inte ta hjälp så fort det tar emot. Ensam är inte stark, men en viss form av mod skapar det i mig att tvingas agera utan influenser oavsett vad de skapat och skapar för känslor inom mig. Det bär det som är och jag klarar av livet trots att jag drar mig undan och inte orkar med interaktion hela tiden.

Yngsta sonen kommer på fredag och allt kring detta är också svårt eftersom det även här är stora förändringar på gång. Han börjar i gymnasiet i augusti och skolan ligger väldigt nära där hans mor bor. Varför ska han då bo kvar hos mig i Storvreta och krångla med resor och sådant? Hans permanenta boende blir i stan och i detta ligger också en bearbetning att ta tag i… …jag kan ju på ett intellektuellt plan se fördelarna och förstå varför, men sen har vi detta med känslorna och att det även här kommer att bli förändringar och ett umgänge på nya sätt med yngsta sonen. Tror att denna förändring också finns där och rör om i allt som nu händer.

Umgängesfabriken stängs ner på det sätt den fungerat i alla år och ersätts av… …ja, det vet jag inte idag… varannan helg? Då och då när grabben är ledig och vill träffa sin far? Jag vet faktiskt inte.

Det som inte dödar, det härdar är ett ordspråk jag verkligen avskyr. Men nog fan stämmer det allt.