För tidigt för Felix

Senaste dagarna har rehabiliteringen av Felix gått sakta men säkert framåt. Så har det känts i alla fall. Jag började att släppa ut honom när han ville det själv, men kanske var det ändå för tidigt? För igår så försvann han bara…

Från klockan 13 den 16/7 och fram till klockan 19 igår den 17/7 var Felix försvunnen. Bara borta. Tankarna for och flög över att han ville vara ifred och dö samtidigt som jag någonstans inte riktigt fått de vibbarna sista dagarna, men kanske var det så att han blev instängd i ett av garagen? Jag vet faktiskt inte vart han befann sig under dessa timmar.

Var ute och letade idag på flera ställen runtom i Storvreta innan Elias hittade honom på parkeringsplatsen i närheten av vårt hus. Verkligen finkammade närområdet. Förlikade mig nästan med tanken på att det nu var över, men bara nästan. Oron steg för varje timme som gick. Elias gick sedan som sagt ut efter maten och tror ni inte att han hittade Felix!

Felix får dropp.

Avmagrad och trött som sagt men vid liv, vilket gjorde att veterinären blev väldigt orolig när jag berättade för henne om hur Felix mådde. Så det blev ett mycket sent besök hos henne igår kväll där hon kollade upp honom och fyllde på med vätska genom en ny droppbehandling. Hon vill verkligen kämpa för vår älskade Felix. LillyVet är vår ängel. Hon är verkligen det!

Mitt misstag var att tillåta att han gick ut igen. Det var inte bra i rehabiliteringen, men jag ville så gärna att han skulle få uppleva ”frihet” igen och vara ute och gå i sina revir. Men det var för tidigt och kanske kan han aldrig göra så igen. Veterinärens teori om att han är lite dement och helt enkelt inte hittade hem är en av de få logiska förklaringar som kan vara det som hände. Nu måste Felix få behandling med dropp även idag för att stabilisera sig och sedan ska ett nytt njurprov tas för att se om värdena har sjunkit. Det blir då sedan avgörande för fortsättningen. Han kommer inte att få gå ut något mer nu.

När vi kom hem så åt han lite vit fisk, men ville sen vara ifred. I natt gick han och kissade vilket är väldigt viktigt när han får droppbehandling, så att värdena sjunker och det som inte är bra för honom sköljs ut med kisseriet. I morse fick han extra mycket mat i sprutan som är bra för hans njurar. Sen ska jag iväg mitt på dagen igen på en ny behandling. Nu måste jag ge allt för att återgälda Felix så att han kommer upp på ”banan” igen och orkar lite till. Har tagit ut ytterligare en semesterdag för att vara med Felix 24/7 idag för att göra allt för att han ska må bättre igen.

I förrgår natt sov Felix hos mig hela natten. Han spann i perioder och var så mysig. Sista dagarna innan han försvann så har han dragit sig undan och inte velat ha så mycket närkontakt, så tala om att jag blev förvånad när han kom till mig.

Felix har blivit mer tillbakadragen och trött fast samtidigt ser jag ibland glimtar av den ”gamla” Felix. Det är väl som med oss människor, när vi åldras eller råkar ut för någonting förändras vi och då inte alltid till det bättre. Oftast till det sämre med stigande ålder. Så är det ju, det är ingenting att hymla med.

Detta med åldrande är intressant – och läskigt – på samma gång. Medvetandet förändras och tankar och värderingar förflyttas. Vet inte om jag överdriver, men ibland så… tittar på andra och förundras över tiden… jag vet inte… kanske ligger allt hos mig? Tiden läker alla sår eller inte, tiden förändrar och tiden skrämmer mig. Samtidigt är tid något märkligt begrepp som det går att diskutera mycket kring. Enligt Einsteins relativitetsteori går tiden långsammare ju snabbare man rör sig för att stanna av helt vid ljusets hastighet.  Bara tanken svindlar, men det får vi ta i en annan post…

Rehabiliteringen fortsätter så länge det går. Så länge veterinären ser att det finns en chans så fortsätter vi. Felix är värd allt.

Felix är hemma igen. Trött men vid liv. Älskade fina katt!