Bollnäs pastorat bojkottar Bollnäs Pride

Bollnäs pastorat väljer att inte vara med på Bollnäs Pride som går av stapeln 12-14 september 2019. Argumentationen om att pastoratet alltid inkluderar och alltid står på alla människors sida fungerar kanske för den heterosexuelle och den som aldrig behöver ”komma ut” om och om igen. För den där den sexuella läggningen aldrig kommer i fokus och ifrågasätts av vissa. Då låter orden bra och rättvisa i den kommentar de lagt ut på pastoratets hemsida.

I en insändare hos Hela Hälsingland undrar styrelsen för Bollnäs Pride varför pastoratet inte vill vara med. Svaret från kyrkoherden Ingrid Natander är bland annat:

Bollnäs pastorat kommer inte att delta i Prideparaden eftersom vi inte brukar delta i olika intresseorganisationers manifestationer. Detta handlar inte om hbtq-frågan, det är en principfråga. Samarbetar vi med en intresseorganisation, kommer snart nästa, var ska vi dra gränsen?

Med det resonemanget menar kyrkoherden alltså att pastoratet ska stå som en isolerad ö och aldrig delta i några andra arrangemang eller manifestationer än sina egna? Om Svenska kyrkan någonstans ska ”ta ställning” och stå för någonting så är det väl just när det handlar om människors lika värde? Jag förstår inte resonemanget riktigt och det gör uppenbarligen inte heller de allra flesta församlingar och pastorat i Svenska kyrkan som ofta deltar i olika lokala pridearrangemang, just för att visa medkänsla och att det är ok att få älska vem man vill.

Alla människors lika värde kan heller aldrig vara ett särintresse. För mig går gränsen om det kom en ”intresseorganisation” vars grund inte vilar på människors lika värde. Men det är möjligt att Natander och Bollnäs pastorat aldrig tittat utanför sin egen box och aldrig samarbetat med andra överhuvudtaget? För det kan ju inte fungera att göra det någonsin när man argumenterar såsom kyrkoherden gör. Eller?

De homosexuella i Sverige behöver allt stöd de kan få och då speciellt från kyrkligt håll. Vindarna som blåser av exkludering och homofobi blir allt starkare. Bara det att vår kärlek klassades som en psykisk störning fram till 1979 visar hur viktigt det är idag att få stöd av en så stor samhällsaktör som Svenska kyrkan.

”Vi som pastorat har ingen som helst skyldighet att medverka”, säger kyrkoherden till Radio Gävleborg och det klart att det är så, men jag anser att hennes agerande sänder ut signaler som åtminstone jag trodde var ett minne blott från Svenska kyrkan. Jag har varit med ett tag och vet hur det såg ut för 35 år sedan.

För det har hänt otroligt mycket sedan 1983 då jag började jobba i Svenska kyrkan. På den tiden pratade man inte om homosexuella knappt, de existerade inte. Idag välkomnar och deltar Svenska kyrkan på många ställen i pridearrangemang och anordnar ibland regnbågsmässor vilket jag tror är väldigt viktigt för att man ska känna sig inkluderad och att kyrkan accepterar en för den man är. Så länge diskriminering, trakasserier och homofobi existerar kommer just dessa insatser från Svenska kyrkan att vara väldigt viktiga.

Det är också tråkigt och ledsamt att kyrkoherden i Bollnäs pastorat pratar om skyldigheter istället för att visa på den goda vilja som så många andra församlingar i vårt land gör när det handlar om just pride. De som vill exkludera får vatten på sin kvarn när de ser argumentationen från kyrkoherden i Bollnäs pastorat. Det är min övertygelse när jag nu efteråt läst en del reaktioner i sociala medier som delar hennes syn på dessa arrangemang.

Svenska kyrkan i stort uppmanar till regnbågsmässor och att inkludera människor:
Svenska kyrkan ska vara en inkluderande kyrka, där hbtq-personer ska känna sig trygga och välkomna. Därför jobbar vi aktivt mot diskriminering och för inkludering.

Kyrkoherde Natanders argumentation är således ovanlig i dagens kyrka gudskelov. Är man heterosexuell och inte påminns om sin läggning kan hennes ord låta självklara och helt rätt, men hos den som är homosexuell och tvivlande kan orden göra att man backar in i garderoben igen om kyrkan inte finns med på pride och visar att det är ok eller aldrig ordnar någon regnbågsmässa. Speciellt om man är aktiv i kyrkliga kretsar och liksom inte känner att man har kyrkans stöd i ryggen.

Man görs osynlig igen och synen från tidigt 80-tal blir åtminstone jag påmind om när jag hör kyrkoherdens resonemang kring denna fråga.