Filmer & midsommarångest

Nu har även rosorna börjat knoppa och det är fler än på många år. Pionerna i full blom och en massa fina prästkragar på baksidan är ytterligare ett skäl att avvakta flytt ytterligare en tid.

Filmen från min resa till Storbritannien är nu klar. Hade mer än 30 minuter av råfilm och fick ner den till strax under 16 minuter. Kanske är det bara de närmast sörjande som vill titta, men om du är nyfiken så:

Ju längre tiden går, ju mer längtar jag tillbaka till Skottland och dess vyer. Vattenfallet i Glen Coe tänker jag ofta på. Hur tålmodiga och fina Linn och Jordan var mot mig likaså. Hur fint det var med alla intryck och upplevelser under dessa dagar.

En betydligt kortare film är den om Hensvik och när jag genom jobbet var där:

Nu efteråt kan man säga att det var där jag firade min midsommar trots att det var två dagar för tidigt och inte alls hade med aftonen att göra. Men lunchen där de bjöd på lax och god potatis med fin sallad i kombination med fina samtal, både på djupet och ytan är någonting jag tar med mig in när det blir midsommarafton 2019.

För andra året i rad så har jag inga planer och för andra året i rad, sitter jag där jag sitter delvis av egen förskyllan. Midsommarångest måste jag tillstå att jag känner i år eftersom ensamheten sista veckorna tagit ett struptag på mig som jag har svårt att hitta redskap att slingra mig ur. Men det är som det är och i detta finns säkert någon fin och intelligent mening (som jag inte ser, inte nu i alla fall) av att grunda mig i tystnad och ensamhet. Vad vet jag och om jag ska vara uppriktig så ids jag inte ens fundera över detta?

Vem bryr sig om 100 år?