Försonas med pappa

Vi är alla märkta av vår uppväxt. Vad vi har med oss i bagaget. Det vet jag. Men vi har också ett ansvar, gentemot oss själva och de vi bryr oss om, att bryta mönster och försöka förändra. Har man inte den förmågan eller orkar man inte, då måste man söka hjälp. Att fortsätta i samma spår ett helt liv utan att ens försöka, då blir man ensam och har ingen kvar vid sin sida när det är dags att gå vidare.

Photo by Josh Willink on Pexels.com

Måste jag försonas med min pappa för att själv komma vidare? Han är död nu, men försonas med mig själv och de tankar jag har kring min pappa? Går det att försonas med någon som aldrig ville/kunde?

Min pappa fanns aldrig där för mig. Han ringde alltid när han var full. Han hörde aldrig av sig när han var nykter. Aldrig någonsin ett ord om att jag var bra och dög som jag var. Att han var stolt över sin son. När han ringde handlade allt alltid om honom och vad han gjort och gjorde. Tillslut orkade jag inte höra detta. Det tog år, men tillslut slängde jag bara på luren. För höll man inte med honom kom okvädningsorden om vilken skit man var.

Min syster tröttnade fortare än mig. Jag var den blödiga av oss två. Hon kunde sätta ner foten och säga att nu fick det vara nog. Det hade jag svårare med, men de sista åren när han ringde (vilket blev alltmer sällan) orkade jag som sagt var inte mer.

Förutom den sista gången när han ringde våren 2017. Då lyssnade jag på allt han sa till mig och det var bara okvädningsord och vilken miserabel figur jag var. Han malde på och jag förmådde inte att lägga på luren. Vet inte varför, men jag lyssnade och jag tog in allt. Jag tog verkligen in allt. Han fick säga det han ville innan han dog och jag förmådde mig inte att avbryta det hela. Så mitt sista minne av honom var en bekräftelse på det jag alltid hade känt. Det fick rot i mig även den här sista gången.

Han avslutade med att jag minsann inte skulle få komma på hans begravning. Även på slutet fattade han inte. Har man inga vänner eller familj omkring sig blir det ingen begravning. Så nej, jag kom inte på hans begravning eftersom ingen ordnade någon sådan. Med de orden klingade inom mig hade jag verkligen ingen lust att ens försöka ordna någon. Varför skulle jag? Min syster och jag beslutade att kommunen fick ta hand om allt det praktiska efter hans död. Hans aska spreds ut i minneslunden vid Vittinge kyrka.

Den blödiga delen i mig, den som vill alla väl har visst haft dubier kring detta, men samtidigt varför skulle jag ge honom detta efter allt han gjort emot mig genom åren? Pappa eller inte, det spelar ingen roll. För att inte tala vad han gjort mot min mor!

Flaskan var alltid viktigare än vad vi var.

När jag var liten var jag fäst vid mamma. Då pratar jag liten och vem jag tydde mig till de första åren. Det kunde inte min pappa ta. Han grejade inte det. Han försköt mig istället och började att tycka illa om mig. Det är min teori idag i alla fall till varför han inte tyckte om mig. Ingen idé att älta i detta, men så tror jag att det började. Min syster hade det lättare med pappa de första åren.

Ibland undrar jag om jag hade kunnat gjort någonting annorlunda, men jag inser snabbt att det inte fanns någonting att göra. Visst fan saknar jag en fadersfigur och en pappa. Har alltid gjort. Att böja rygg så att den går av, även om det handlar om ens pappa gick inte. När jag var liten var jag så rädd för honom när han var full. Idag är jag befriad men ändå inte. Det är svåra tankar detta för mig eftersom min tro är att ingenting kommer till oss av en slump. Lärdomarna går åt alla håll och i det har jag mycket svårt att få ihop det hela där jag just nu befinner mig i min utveckling.

Bouppteckningen är äntligen klar. Handlingarna arkiverade. För flera år sedan kom polisen med en kasse till mig som de hade hittat i skogen (!?!) och först nu har jag orkat gå igenom den i samband med bouppteckningen. Där fanns många foton och minnen från pappas barndom. Jobbintyg, militära papper och minnen från hans mamma hittade jag också. Min pappa har fått en egen röd pärm där hans historia sparas.

Bilder från i mitten och slitet på 1970-talet.

Hittar också en text där han skriver om sitt drickande. Det verkar som om det är utkast till en intervju. Inte med ett ord nämner han sina barn. Det är också typiskt på något vis. Han kunde inte ta till sig att han gjorde oss illa och förstå det någon gång under sitt liv. Han såg det inte på det viset tror jag.

Hur fan försonas man med någon som aldrig ens försökte?

Bilder från i början på 1940-talet.

Vet att pappa inte heller hade det särskilt lätt när han var barn. Ingen fadersfigur att tala om. Mycket ensam vad jag förstår. Att låta beteenden få fortsätta i generationer är inte ovanligt. Vet själv att jag i min roll som pappa hade kunnat göra mer. Men jag var ändå medveten någonstans och försökte så gott jag kunde. Det kan jag idag ge mig själv. Vet att jag inte räckte till ibland på det sätt jag hade velat. Men jag finns kvar och jag gör allt för dem. Jag lär mig så otroligt mycket av barnen och de är mina huvudsakliga livslärare i det här livet.

En pappa som skulle ha pushat mig framåt i livet när det var tufft, som hade accepterat mig för den jag är och som någon gång sa att han älskade mig. Det saknar jag och det gör mig sorgsen. Det kan ju aldrig vara ett barns ansvar att vårda relationen till sin pappa. Åtminstone inte alltid och hela tiden.

Anledningar och orsak kan jag älta hur mycket som helst. Nu är det som det är och min pappa är död och borta. Den här texten är ett försök till inre försoning hos mig på något konstigt sätt och jag försöker titta på alla aspekter av min pappa. Försöker förstå, men jag blir bara sorgsen av tankarna. De mörka dominerar kraftigt som ni märker. Han gjorde så många människor illa. Han pratade om att ”bära hundhuvudet” och ibland blev det rent komiskt när han drog detta om och om igen…

Vissa saker går bara inte att förlåta. Försonas med och acceptera kanske, men förlåta på djupet och längst inne? Det går bara inte. Inte där jag är idag i alla fall. Är jag en sämre människa för det? För att det inte går? Självklart inte, men någon form av försoning måste till inom mig. Vet att det kommer att komma upp på terapin. Sorg, ilska och hat blandat med försoning på något plan gör mig redan nu orolig. Det har redan kommit upp inom mig allt starkare de sista dagarna och i drömmarnas värld gör han allt för att få kontakt.