Tiden går. Tänker tillbaka tolv år i tiden och jämför med hur det ser ut idag. Vi blev ”fria” båda två. Min förhoppning är att min då äkta hälft mår bra idag. Det är det enda som är viktigt för mig. Att hennes födelsedag blir bra för henne. Hon är alltid en del av mig, även om det idag inte handlar om kärlek och äktenskap. På ett sätt kan man säga att det är på ett djupare plan idag än tidigare. Vi är för alltid förenade genom våra gemensamma barn.

Tillsammans med lilltjejen och grabben firar vi henne på söndag istället för idag som är hennes egentliga födelsedag. Splittrat firande och splittrad familj.

Jag ser ljuset i tunneln. Lågan har vaknat till liv igen och jag har återhämtat mig hyfsat. En gammal kropp som drabbas av influensa eller vad det nu var, orkar inte som förr. Vila är det enda som fungerar. Men jag ser ljuset nu som sagt och lågan brinner starkare.

Tiden går. Tänker tillbaka på mer än dagens födelsedagsbarn och situationen kring hur firandet delats upp. Min mobil verkar vilja påminna mig om mitt tidigare liv. Bilder från min barndom är ihopsatt till en film som känns inom mig. Tankarna i det blir nästan per automatik om en familj som alltid var splittrad och aldrig riktigt fungerade såsom den skulle. Utifrån den tiden är tacksamheten stor för det som min egna familj lyckades med under många år. Men ingenting varar för evigt. Splittrat firande – tiden går.