Kvar på vägen och ljummet firande

Först trodde jag det var pollen, men konstaterade att björken inte börjat ännu. Nu sitter jag med rethosta, vilket kanske ändå betyder att det är någon variant av förkylning som jag har åkt på . Tröttande är det i alla fall.

Allt sparas, allt registreras, allt finns inom mig.

Fötterna i myllan, fokusering på här och nu är väl kontentan av veckans terapisession hos A. Känslor och behov heter en förpackning med kort jag köpt med mig från Humanova. För utforskande, reflekterande och hjälp med utvecklingen av det inre arbetet. Som det står på förpackningen ”endast fantasin kan begränsa dig”.

Fast just nu har jag ingen lust med någonting. Pansarglaset sitter bra där det sitter så att säga. Övningarna känns onödiga och kanske är det återigen ett flyktbeteende som försöker ta kommandot. Har ingen kraft att stå emot just nu.

Promenaderna till och från Skeppsbron och terapin ger mig mycket.

Längtan och otålighet i drömmarnas värld. Bevakning och koll från något håll som känns sådär. Förrädare är ett starkt ord, men det förekommer i tanken. Mitt medvetande utvidgats, vilket gör att tankarna spänner över många år. Jag glömmer aldrig. Jag kan förlåta och acceptera, men jag glömmer inte någonting som jag varit med om och som gjort mig illa eller skakat om det jag inte förstår. Medvetenheten i att göra illa fastnar. De människorna ser jag inte med blida ögon på. Förlåtelse är min svåraste gren i egenläkningen. Att inte glömma, är det att inte förlåta? Inte för mig och den tolkning jag just nu har inom mig.

Det konstiga i allt som jag är med om nu, är att jag ändå känner att vägen är rätt. Den är inte rak (och för vem är den det??) men jag fastnar inte längre länge i modden och kommer på sidovägar. Jag hoppar upp igen och kör på. Livsvägen gör mig allt mindre rädd. Men tacka fan för att det finns dagar då jag bara vill ligga kvar och inte röra mig ur fläcken.

Fem år utan alkohol. Ett val jag önskar så att jag hade gjort så mycket tidigare… men allt har sin tid. Allt har sin betydelse och mening. I det måste jag vila…

Någonting jag hade tänkt fira stort idag är att jag nu varit helt nykter i fem år. Men lusten försvann och jag slår på mig igen. Försöker vara stolt över detta, men det är svårt när jag är ensam i firandet på ett plan. Stämningen är dov och i det har jag ingen lust att fira någonting. Inom mig gråter jag. När de nära och kära inte mår bra, går det rakt in i mig även om känslorna visas på ett sätt som är aggressivt och icke förstående över min egen process. För någonstans förstås den frustration som finns när dagar blir veckor, veckor blir månader och snart talar vi om år. Jag sitter på läktaren så totalt jävla ofrivilligt och kan inte göra mer, samtidigt som andra satt sig där och bara hånler. Egoism kallas det visst och det har orsakat djupa sår.