En äng av blommor. Dofterna var starka. En av dem var en ros som var på väg att slå ut. Tittade närmare på den och färgen var ljusrosa och dess blad stora i stark färg. I botten tornade orden ”GÅ” upp sig och någon ro skulle jag inte få i den här underbara trädgården. Inte nu.
För pausen i detta paradis av blommor skulle bara få vara några dagar den här gången. Arbetet i den koldoftande avdelningen där färgerna var mörka och luften fylld av små partiklar var långt ifrån färdigt. Allt har sin tid. Rädslan att skifta och gå mot de obeträdda områdena i kolområdet har minskat drastiskt. De områden jag aldrig vågat närma mig tidigare. Nu har jag ett sådant stöd när jag på darriga ben närmar mig dessa kvarter i denna mörka del av mitt liv.
Besöket blev kort den här gången. Intensivt, ledsamt och med en till viss del ny förståelse att det inte går att ta några genvägar. Måste till de platser där smärtan var som störst, just för att i djupet förstå hur det kändes och att jag sedan efter det kan gå vidare. Måste tillbaka för att kunna släppa definitivt. Just den biten är den svåraste och i det blev jag varse när jag i torsdags blev vägledd en bit in i detta mörker.
En del bilder blir det när jag tar mig till och från terapin i Gamla Stan:
I fredags var jag och en arbetskamrat ute i det fantastiska vädret tillsammans med nya biskopen Karin Johannesson för att filma henne i den nya serien ”På kammarn”.
Ett avsnitt i veckan läggs ut där biskopen ger oss andliga övningar i vardagen och samtidigt sätter sin prägel på ett av de områden där förre biskopen, det vill säga på Facebook, inte funnits tidigare. Revolution kanske är att ta i, men sannerligen en ny inriktning som jag tycker är mycket spännande att få vara en liten del av.
Hon är spännande på flera sätt. Hon känns gedigen och uppriktig i den gärning hon nu inlett i en ganska svårnavigerad och många gånger trög ”värld”. Klarar hon bara av att vara sig själv i allt detta kommer Svenska kyrkan att få en inspirerande och viktig kraft i framtiden.
Att nå sökare och vilsna själar kräver nya grepp och förhoppningsvis finns här en väg framåt för kyrkan att visa på alternativ i den djungel av snabba fixar, buller och flashighet som åtminstone jag är ganska trött på. Gillar upplägget och tanken med denna filmserie.
Kameran var på av misstag under arbetet med biskopen och förberedelserna inför ett av avsnitten. Lite roligt att spara ”Röster i arbetet”:
Min egna ”revolution” som nu pågår ser jag inte riktigt själv ibland. Då är det tur att jag har A i Gamla Stan som leder mig in på hoppets väg när tvivlen och sorgen kommer.
För det är så, att gå i koldistriktet som jag känner igen, hur knasigt det än kan låta. är ändå miljöer jag på något sätt finner en falsk trygghet i. Att då byta det till prunkande blomsterträdgårdar i alltför långa stunder blir överväldigande och ger mig en oro, även om intellektet vet att det är just i den miljön jag ska befinna mig för att själv blomma upp en aning. För min egen skull och för att min egna ”revolution” ska fortgå så länge jag andas i det här livet.
Det finns så många fina krafter runtomkring mig nu att jag har lite svårt att sortera ut allt. Det snurrar på rätt rejält och jag kämpar med mina övningar för att vara här och nu. Det är då inspirerande att få den hjälp jag nu får i form av terapin och spännande nya saker som händer på jobbet.
jerryolsson.se 