Att be om hjälp

För många år sedan… 1987 i New York.


Min blogg har jag för att dela med mig. För att skriva av mig men också inspirera till mod, öppenhet och att inte gömma sig. Precis det som min inre ”förgörare” gör allt för att åstadkomma.

Sista dagarna har varit obeskrivbart omtumlande i mitt inre, mest på ett smärtsamt och negativt sätt. Människor vill hjälpa mig, men jag gör allt för att ”straffa” ut mig.

Min terapeut A och jag har varit i kontakt två gånger de senaste dagarna och jag får nytt mod och kraft. Hon ger mig redskap som min ”förgörare” inte vill använda sig av. Jag klarar heller inte av att få ur mig den ilska och de aggressioner som nu sitter i halsen på mig. Hon är orolig. Jag känner mig bara rädd och vill återgå till det jag känner igen. Men det går inte att backa nu. Jag har gått ”för långt” och vet inte hur jag tar mig tillbaka till de ”trygga” marker jag levt i under stora delar av mitt liv. De falskt trygga marker som gjort mig illa så länge. Så ni kanske förstår situationen för mig just nu?

Ännu tidigare – bilade till Paris 1977.


Att blogga om detta och vara transparent mot mina läsare hoppas jag ska vara ett steg för mig att orka fortsätta framåt.

Att berätta om den hjälp jag nu får och genom det kanske inspirera andra som är i samma situation som jag är. Inte gömma mig som jag alltid gjort i form av självlögner och ett spel där jag sagt en sak, men inom mig känt någonting helt annat.

Tre gånger om dagen. På morgonen, mitt på dagen samt på kvällen ska jag köra nedanstående affirmationer. Detta oavsett hur jag känner inför det eftersom det undermedvetna oavsett registrerar orden och gör att en förändring sakta men säkert händer inom en:

Affirmationer
Jag är lugn och avspänd
Jag känner tillförsikt inför framtiden
Jag är aktiv och handlingskraftig
Mina relationer till andra fungerar bra

Jag känner mig trygg
Jag kan hantera olika händelser som inträffar i mitt liv
Jag litar på min intuition
Jag är en värdig och stark person
Jag kan hantera alla situationer

Mitt självförtroende och känslan för mig själv växer för varje dag
Jag är tillräcklig
Jag har en plats i livet
Jag är god och älskvärd
Jag litar på livet.

Nutid – för något år sedan på Breidagård.

Mindfulness
Andningsankare – här och nu, med hjälp av andningen varje morgon ska jag lyssna på denna inspelning för att vara jordad innan start på dagen.

Kroppsscanning – Varje kväll precis innan jag ska sova. Nästan 21 minuter där kroppen går igenom en inre resa för att känna sig avspänd.

A egna inspelning – Vid verklig kris, om det trots allt inte fungerar har jag denna inspelning att ta till. För att ”komma tillbaka” i det som är viktigt och förstå den resa som jag påbörjat.

Striden (ja, jag hittar inget bättre ord) står mellan min intuition och min ”förgörare” som jag kallar den. Det finns bara en utgång om jag ska vara kvar här på jorden. Det vet jag någonstans lång därinne, även om det många stunder inom mig bara skriks att fortsätt ta genvägar, fly från allt och gör ingenting. Fast det vet min intuition kommer att ge samma resultat jag levt med länge och som gör mig illa.

Vart leder vägen egentligen?

Ibland känns det som om allt bara är en dålig filminspelning där jag gör saker om och om igen, för att tillslut göra ”rätt”. Den känslan har jag i och för sig haft i hela mitt liv och när jag som nu börjar att rubba på det som alltid varit, då händer det saker. Det blir sämre först innan det blir bättre. Det är min tro och i det måste jag vara stark när den svarta gyttjan är på väg att dränka mig igen.

Karlstad 1976


Min syster kommer idag. Behöver allt stöd jag kan få och att ens be om det är svårt för mig.

Att ringa någon när det krisar är ett oerhört stort steg för mig.

Igår ringde jag min syster…