Det finns en förgörare i mig, en som slåss för sitt liv just nu. Det skapar ilska och aggressioner som måste ut. Ut på ett sätt som inte skadar mig själv eller någon annan. Många år av implodering vill hitta ut.
För mig är det oerhört svårt att hitta ett forum för detta helvete, förgörande kraft och känsla som ligger och lurar i mig. Skrika och slå på kuddar i lägenheten så tårarna sprutar och ångesten bokstavligen skriks ut funkar ju inte.
Visserligen sysslar min granne själv med något som bör kallas för ”ut-ur-huset-terapin”, men jag kan bara inte bli detsamma eftersom jag till skillnad mot grannen vill ha kvar de som bor hos mig.
Ut i skogen, låna en bil eller vad? Hur får jag ur mig detta som ligger i halsen på mig? Nävarna vill slå ut oförrätten, skammen och pappas jävla lismande leende som spökar. Det är hatet och ilskan som aldrig kom ut i nyktert tillstånd någonsin utan bara imploderade, år ut och år in, som nu ska fördrivas.
Min terapi är kraftfull och jag känner verkligen att jag nu är i ett skede då jag påverkas så mycket att vissa saker blir svårt att sköta som tidigare. Måste ligga på lägsta-nivån och vara snäll emot mig själv. Be om förståelse och försöka vara så ärlig jag kan mot de som finns nära mig.
Min fot sätts ner mot oförrätter och människor som inte förstår att deras agerande påverkar negativt. Genast efter ångrar jag mig och tänker att ”inte ska jag” och ”inte ska jag yttra mig” åt alla jävla håll, men som tur var kommer numera då snabbt känslan att ”det ska jag visst det” och jag ska minsann stå upp för det jag tycker och de tankar jag har inom mig. Det som jag ofta har hukat för tidigare och slätat över just för att jag inte ska ta plats och att min åsikt inte räknas. Konflikträdd de lux minskar och det är verkligen på tiden. Nu pratar jag inte om alkoholens förvridna och falska ord och gap som tidigare fanns, utan om den nyktre och sunda tanken som kan vara vass och kanske lite elak, men det är inte utan anledning.
Projiceringarna är för mig välbekanta och jag är mycket väl medveten om att sådant kommer jag att råka ut för själv eller gentemot andra även fortsättningsvis, men skillnaden hoppas jag nu är att jag är medveten om dem och med viljan kan ändra min ståndpunkt. Jag ska stå för det jag tycker och inte för det jag tror att andra vill att jag ska tycka. Stor skillnad.
Ilska, hat och elakheter bär vi alla på. Skillnaden är hur vi hanterar den och får ut den. Ibland blir följderna katastrofala av mångårigt tillbakahållande av dessa känslor om man inte får hjälp och kan medvetandegöra det som finns inom en. Aggressions– och skrikterapi må låta löjligt och knäppt, men jag tror, där jag befinner mig nu, inte att det är så dumt. Ut med skiten!
jerryolsson.se 