All snö är på väg att försvinna. Det smälter bort i en rasande fart nu när det är plusgrader. Mycket vatten blir det. Frågar du mig så känns det bara skönt, jag gillar inte snö och vinter. Hade jag ekonomi hade jag haft ett litet hus i Spanien under vintertid och varit där så mycket jag bara hade kunnat.

Jo då, jag tittar på Melodifestivalen och jag röstar via appen, men mer är det inte. Engagemanget är långt från tidigare år och när dessutom helt andra låtar än jag gillar går till final, sjunker intresset än mer. Tycker det är så likriktat och tråkigt och de som har riktiga melodier, de har inte en chans att ta sig vidare. Nej, antingen börjar jag bli gammal eller så är konceptet alltmer ungdomsinriktat med bidrag som bara de yngre faller för.

Jag gillar Jan Malmsjö och ”Leva livet”:

Livet går och dagarna försvinner. Saknaden efter någon att krama om finns alltjämt även om jag gör allt för att döva den känslan. Jag klarar inte av att söka någon. Då får jag vara ensam och jag vet att det är på detta viset, men det känns ändå en saknad. Vetskapen om att det är ju detta som är livet, dagarna som går känns tufft ibland. Jag blir ju inte yngre… ingenting för andra, allt för mig.

Försöker vara tacksam istället. Se varje dag som en seger. Även om jag inget gör och bara sitter. Bättre på jobbet än på många år, mina fina katter som alltid är redo för ett gos samt barnen. Barnen som finns där om jag vill prata med dem, men jag vill inte tynga dem med det jag skriver här. Men den vetskapen försvinner lätt när timmarna går och tankarna inte vill släppa. De som kommer inifrån och som äntligen ser sin chans att få komma ut. Efter alla dessa år. Mummel och dravel i parti och minut. Jaget i mig måste vara monumentalt.

Ingenting för andra, allt för mig.