Vi startade från kansliet i Uppsala. Tog en fikapaus med smörgås i Gävle. Där hämtade vi samtidigt upp personal som jobbar på servicebyrån som också hör till stiftsorganisationen i Uppsala stift. Vårt mål var stiftsgården i Undersvik!
Resan upp gick bra. Innan vi åkte till Järvsö församling åt vi lunch på stiftsgården. Sveriges största landsortskyrka besöktes och biskop Ragnar höll där en fin andakt med personalen. Vi fick guidning i kyrkan och fikade sedan i församlingshemmet. Ombonat och mysigt.
På kvällen blev det en resa i biskopens liv samt allsång mellan bildspelet där min insats bestod i att peka ut Ragnar som barn och tonåring på den stora vita duken. Ladan ovanför Varghotellet i Järvzoo, Järvsö var reserverad för oss. För det är så, att nu går biskopen i pension. Ragnar Persenius har varit biskop för Uppsala stift i nästan 19 år. Han tillträde i maj 2000 och lägger ner staven den 24 februari 2019.
Min insats i firandet/avskedet av biskop Ragnar har bestått i att samla bilder. Tillslut hittade jag nästan 500 bilder på biskopen som nu överlämnas på en USB-sticka. Av dessa 500 fick jag äran att välja ut de jag gillade bäst som utmynnar i en fotobok som biskopen ska få som gåva från mitt team. Boken skulle ha lämnats över i torsdags, men tyvärr har den försenats. Kungen har också uppmärksammat biskopens kyrkliga engagemang genom att nu ge biskopen Konungens medalj 12:e storleken i högblått band. Välförtjänt!
Jag önskar jag vår biskop Ragnar fina dagar som pensionär tillsammans med sin Ingrid. Det skrev jag i den bok som kommer att överlämnas.
För mig har Ragnar varit en stabil och trygg biskop. Alltid ”klar i den teologiska linjen” om än lite anonym i de nya sociala medierna som idag finns. Men jag tror det är en generationsfråga också, när han tillträdde fanns ingenting av det som nu finns och man meddelade sig på ett helt annat sätt då än idag.
Det var en trevlig kväll med god mat och trevlig samvaro, även om jag inte orkade hela vägen. Strax efter 22 när den levande musiken drog igång flydde jag fältet. Var helt slut i skallen och alla ljuden lät som jag vet inte vad. Den första bussen tillbaka till stiftsgården gick först vid 23, vilket gjorde att jag satte mig under festlokalen i Varghotellet. Tala om att det dundrade och ett tag trodde jag taket skulle ramla in när de sjöng och dansade som jag vet inte vad. Då kan ni ju tänka er hur det lät i själva festlokalen!
Kylan var påtaglig och silvret var nere i många minusgrader. Jag sov som ett litet barn i rum 35. Min bästa natt på stiftsgården, sanna mina ord genom alla år. Men det klart, jag var helt väck när jag kom till rummet vid kvart i tolv på kvällen.
Fredagens förmiddag ägnades åt brainstorming om just stiftsgården. Vi fick tycka till och samlades i fyra olika grupper. Många bra idéer och tankar kom fram och det är ju så att när nu Breidagård är ute till försäljning, har stiftet en enda gård att satsa allt på.
Det viktigaste inför framtiden tror jag är att få stiftets församlingar att inse att vill de att gården ska vara kvar, så måste de också hyra den än mer än vad som sker idag. Det var ju det som blev Breidagårds fall att församlingarna i stiftet hyrde gården i alltför liten omfattning. Gården har varit nedläggningshotad i många år så det har ju funnits varningar om det som nu inträffat. Hyr ingen gården så funkar det ju inte till slut. Enkel matematik.
Maten på stiftsgården var väldigt bra. Eftersom jag nu äter vegetariskt hade jag angivit det i anmälan. Ingenting att klaga på utan tvärtom, mycket bra mat!
Tycker det praktiska överlag var riktigt bra och sen fick jag dessutom ”hälsa” på Erik innan vi åkte tillbaka till Uppsala. Han håller ett vakande öga över gården. Vänlig, stöttande och omfamnade uppfattar jag hans närvaro som.
Det enda som gör mig lite ledsen är att jag inte orkar som förr. Måste ta det lugnare än jag vill. Men samtidigt vet jag att alternativen hade kunnat varit än sämre om jag inte ”dragit i bromsen” överhuvudtaget. Måste fokusera på det positiva med dessa personaldagar.
Personaldagarna i Undersvik är jag glad nu att jag följde med på. Tyvärr ”bråkar” mina tankar med mig på ett sätt som jag inte riktigt mår bra av, men jag har förhoppningen att det blir allt bättre efter varje besök i Gamla Stan och hos A. Hur är det nu man brukar säga… det blir sämre innan det blir bättre? Ja, så är det även om det är så utdraget och i den vetskapen lägger jag dessa dagar bakom mig. Tacksam på ett plan att jag fortfarande ”hänger med”…
jerryolsson.se 