Här övar jag på att vara still. Sitta ner och inte värdera någonting. Bara vara.

Varje vardagsmorgon sitter jag en stund i den vita fåtöljen på jobbet. Tränar mig i att vara still och andas med hela kroppen. Den kan låta som ”peace of cake” för många, men för mig är det svårt. Mycket svårt till och med.

I morse ville jag inte alls, men ändå har jag bestämt mig för att sätta mig, även om det bara handlar om en liten stund. För att bryta mönster och för att träna mig i att låta tankarna sväva fritt.

Idag har flyktkänslan i mig varit väldigt stark. Flykt från det som pågår och flykt från Gamla Stan. Återgå till det jag känner igen, även om det inte är så bra för mig. Så stark känsla av att strunta i alltihopa. Svårt att ta hela grejen på allvar och att jag bara är en falsk jävel. Mina inre dialoger skiftar åt alla håll just nu och gamla invanda mönster försöker överleva.

Det enda jag vet, det är att jag ska hålla fast i det jag påbörjat. Även om jag bara sitter av tiden på onsdag. Jag behöver A, det vet jag någonstans långt därinne de stunder då tankarna på flykt förgiftar mig och vill göra allt annat än att fortsätta det jag påbörjat.