Utmana, våga och gå emot

I morgon lämnar jag över allt som har med data och telefoni att göra till min efterträdare på jobbet. Det sista har jag samlat ihop på mitt skrivbord, så får hon ta det hon vill ha. Det är mycket som jag tror kan kastas. Lite vemodigt känns det eftersom jag sysslat med data sedan 1996. Men jag försöker se det som kommer och det nya som jag ska få lära mig på ett positivt sätt och någonting som kommer att utveckla mig i arbetet.

Hade medarbetarsamtal med min chef idag. Det kändes väldigt bra och det går att prata med henne om det mesta. Hon är väldigt transparent och vill alltid hitta lösningar som är det bästa för mig. Kan säga att hon är väldigt viktig för mig just för att hon tror på mig och genom detta får mig att kämpa än mer. Mitt jobb är, som jag sagt tidigare, väldigt viktigt för mig och utan det vete fåglarna hur det skulle gå. Att då också ha en chef som pushar och hela tiden ger mig energi, det är en oerhörd förmån.

Idag åt jag lunch med Tofflan. Hon bjöd mig eftersom jag ändrade siffror förra veckan. De hade världens godaste buffé med sallader och sådant man ska ha till maten. Det hade räckt bara det, men sen var det en god pastarätt till huvudrätt. Det var en fin gest av henne.

Det kändes väldigt bra att få sitta och prata direkt med henne. Ibland blir tolkningar om skeendet skeva och konstiga om det inte kommer direkt från den det berör. Tänk att jag alltid har så svårt att lära mig det, men jag är glad att jag fick denna inbjudan från henne. Tycker det visar på att hon är en ”lärare” för mig i livet om känslor som både är positiva och negativa.

Promenaden till henne på Segerstedthuset tog exakt 17 minuter från mitt jobb. För en tjockis som mig var uppförsbacken vid slottet mördande, men jag kämpade på. Tog en del bilder som du kan se i bildspelet nedan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att prata, samtala utan att döma i tanken och ha svaren klara innan, det är någonting jag får återerövra inom mig om och om igen. Men jag backar inte längre och gömmer mig. Sitter inte och muttrar i ett hörn och har ”sanningen” klar för mig.

Jag försöker och i det finns ett visst mått av tillfredsställelse även om oron och det som bromsar mig inte vill sluta att tjata om att låta bli och isolera mig. Men det minskar så fort jag utmanar mig socialt och går emot det invanda och den rädsla jag har.

Annonser