Att ta avsked

Det är nästan tvångsmässigt detta som nu pågår. Känner ett sådant behov av att rensa ur och kasta. Lyckas sådär.

181111 Minnen

Bara en bråkdel av allt jag sparat genom åren…

Går igenom allt och det tar tid. Vem har sparat gratulations- och julkort från barndomen? Jag har sparat det mesta, men rensar sakta men säkert ut det mesta. Fjorton julkort från samma person fast olika år är liksom inte mycket att spara på. Försöker ändå inte kasta allt, fast det kanske vore det bästa? För vad ger det mesta av min barndom för minnen?

Mammas fåtaliga brev och ord sparar jag, likaså pappas. En del går bara inte att kasta även om det kanske på ett plan vore bra för mig. Nystart och liksom mer symboliskt att jag lever här och nu. Något inom mig vill kasta en massa.

Har en del brev från tjejer. Lukten av parfym har för länge sedan försvunnit, men jag var förtjust både i Birgitta, Lena och Karin. På mitt sätt. Trodde ju att jag skulle föra mig på ett visst sätt för att verka så normal som det bara gick.

Kan inte sitta still heller. Idag har jag gjort rent på ena sidans skåp i köket och det kan jag säga, det var inte gjort igår. Som om jag inte klarar av att vara med mig själv och mina tankar. Vill fly från livet.

181111 hösten

Hittat en del som rör mig till tårar. Som gör mig helt slut känslomässigt och kanske är det bara dumt att rota i det. Det enda jag inte hittar är mammas avskedsbrev. Undrar jag vart det har tagit vägen?

Har under helgen kastat alla mina kassettband. Vad ska jag med dem till idag? Kastat gamla ungdomsböcker som jag ändå aldrig tittar i. Kastat hockeyalbum där man samlade på hockeybilder. Kastat en del som bara ligger där. Kastat, gråtit och kastat lite till…

Från mitt bröllop hittar jag en del gratulationskort, men jag förmår mig inte att kasta allt. Processen är lång och jag har fortfarande kvar ringen. En del bilder får mig att slungas tillbaka 25 år i tiden. Om jag bara hade förstått bättre då det begav sig kan komma till mig. Så är det, även om det är snabbt övergående och jag någonstans begriper att chansen var då.

Längtar efter att få vila. Känner mig färdig. Orkar inte kämpa mer för någonting som ändå aldrig kommer. Äter så fort jag har lite motstånd. Hur många steg ner i källaren måste jag gå den här gången för att begripa mer än med intellektet? Det räcker inte för mig och jag gör allt för att slippa tänka på det jag känner i djupet just nu. Precis såsom jag inte skulle agera. År av terapi var till stor del bara läpparnas bekännelse eftersom jag inte klarade av mer. Den där jävla löken i mitt liv är enorm. Detta eviga skalande…

Att ta avsked av vissa som funnits i mitt liv är ändå en del av allt kastande och det jag kollar igenom. De som var där en kort period och gjorde mycket gott. Som lärde mig ett och annat, fast jag då inte såg det. Men det är dags att kasta och gå vidare. Ta avsked. Kanske finns det någonstans någonting gott av det jag nu går igenom? Så måste det vara, eller hur?

Annonser