Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?
Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.
Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.
Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!
Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…