Idag kände jag verkligen av min egen dödlighet. För er som är unga kanske det är svårt att förstå någonting sådant här, men när jag gick där på Kungsgatan tidigt i morse mot jobbet kändes det så påtagligt. Att detta jag nu är i faktiskt har ett slut!
Och då har jag ändå min tro på att vårt medvetande lever vidare! Men det är inte riktigt i det jag får dödsångest, utan mer i det jag är i här och i detta livet. Att det en dag tar slut och jag liksom inte får chansen mera. Det kände jag verkligen av i morse när jag klev av min buss mot jobbet.
När jag var på väg hem idag på bussen såg jag ett klipp med en 59-årig gammal schimpans som låg för döden. Ingenting verkade få schimpansens uppmärksamhet, men när en gammal skötare från 70-talet dök upp, ”vaknade” schimpansen till och blev så upplivad trots att slutet var nära. Att se detta fick mitt hjärta att gå i bitar där på bussen och jag blev så gråtmild. Titta själv:
Det sitter fortfarande i efter att ha sett det där klippen. Sorgen och ledsenheten över att relationer och sådant obönhörligen tar slut i de former som vi vet om just nu. Blev så tagen av klippet och återigen börjar min egen dödlighet att mala inom mig. Vet att det bara är att acceptera och göra det bästa av dagen och det man har kvar.
Min egen frustration och egoism där jag fastnat blev för en kort stund något känsligt och gråtmilt. Oftast är jag förbannad och irriterad på mig själv och den jag blivit. Men när jag ser djur som lider slår det an en annan sträng i mig, allt starkare för varje år som går. Den där schimpansen berörde mig djupt.
jerryolsson.se 