Blir alldeles matt av GDPR. Försöker verkligen inte att bry mig om vad som händer och sker, hur tokigt jag än tycker att det är, utan bara tugga i mig det som kommer emot mig, men det är svårt. Lite som att börja gräva i någonting som legat still under årtionden, bara för att GDPR nu tolkas på ett sätt som jag ibland inte riktigt förstår av dem som tolkar detta. Det yr och far över så mycket som ingen brytt sig om under årtionden!
Blir alldeles matt som sagt. Huvudvärk som tilltog ju längre förmiddagen fortskred och dekreten staplades upp. Vet att jag överdriver en aning, men för en som jobbat på ett sätt nu i 35 år blir dessa förordningar in i minsta detalj så svårförståeliga vad i som förändrats helt plötsligt i tänket på att skydda den enskilde medborgaren. Epitetet ”känsliga personuppgifter” har dragits åt pepparn för långt i vissa avseenden. Min tolkning av det hela som sagt.
Blev bjuden på lunch idag av två arbetskamrater. Så fina och gulliga emot mig. De fick mig att ”öppna mig” och jag är lite kluven till det nu i efterhand. För när vi satt där och pratade om mina 35 år på stiftet (som var anledningen till att de ville bjuda mig på lunch) kom vi in på lite djupare grejor och jag bara pratade på.
Berättade om mammas självmord, pappas ondska, fosterhem, alla ständiga flyttar, mitt drickande och min sexualitet på ett sätt som jag efteråt inte riktigt förstår att jag vågade. Det liksom bara rann ur mig. Känslan var inte odelat positiv, utan jag kände mig ångestfylld och undrande om jag hade sagt för mycket om vissa saker.
Det här med att förlåta sig själv kom vi också in på och jag vet att där är nyckeln. Både för mig och alla som slåss med sig själva och försöken att gilla sig själv. Det gav mig ångest i hur jag fastnat, hur jag hör mig själv och inte riktigt är rotad i det jag säger. Svamlar och gör mig till, inkapslad och ganska svårfångad i känslorna. Försöker skoja bort, men känner då hur fel allting blir.
De vill mig väl och det vet jag. De var trevligt att umgås på annat sätt än på jobbet. Inte tu tal om annat. Det paradoxala är att ju ärligare vi blev, ju mer tog den där jävla knuten av ångest tag i mig. När människor vill mitt väl, så har jag så svårt att stå kvar.
jerryolsson.se 