Nästan 1200 personer tog sitt liv i Sverige 2017. 840 av dem var män och många över 80 år. Skälet enligt artikeln är obehandlad psykisk ohälsa där självmedicinering som alkohol eller tabletter gör att man väljer att avsluta sitt liv i förtid.
Psykisk ohälsa eller inte, men är man över 80 år och känner att kroppen börjar ”ta slut” och inte fungerar längre, tror jag att vägen till självmord blir allt kortare. Kan bara gå till mig själv och jag har hela tiden sagt att blir jag gammal och börjar bli dement eller hamnar i rullstol, då vill inte jag leva längre.
Att någon annan ska ta hand om mig och att jag är helt hjälplös, det är också en stor skräck för mig och kanske många män över 80 tänker på samma sätt? Så jag förstår om det är på detta viset, att man inte vill belasta eller vara till besvär och att man helt enkelt känner att livet är slut och förbi. Vad ska man liksom då leva för när varken sinne eller kropp fungerar längre?
De skrivs sällan och pratas inte mycket om äldre män som tar sina liv. Det är kanske inte intressant eftersom de ändå fått leva så länge? Vad vet jag hur pressen resonerar? Men jag kan inte påminna mig om någon historia om män över 80 år.
Att ta sitt liv är aldrig vägen framåt. I min värld skjuter man då bara upp saker som man ska ta sig igenom. Påverkan av droger gör tyvärr att många väljer den vägen genom rusets saknad av logik. Sen har vi aspekten av de nära och kära som blir kvar. Men vem är jag att döma? Smärta kan genomborra en själ så mycket att alternativen ligger helt i mörker.
Det går ju bara att gå till sig själv och berätta hur man själv känner. Nu har jag förhoppningsvis flera år kvar i detta jordeliv med hyfsat sinne och en kropp som lyder mig, men jag skulle aldrig tveka om den dagen kommer då beroendet av andra tar över. Det vill jag helt enkelt inte vara med om. Det är att vara stursk nu när jag är i medelåldern, kanske värnar jag livet mer oavsett och skjuter upp det så pass länge att jag då tappar kontrollen över skeendet? Må det aldrig hända.
jerryolsson.se 