Åldrandet & uppmärksammad serie

Om en månad fyller jag år! Det är en siffra som jag inte kan ta in i mitt medvetande, en siffra som känns mig helt främmande. Nu säger den kloke att ålder bara är en siffra och det må så vara, men 53!! Det går inte för mig att begripa att jag är så gammal.

För att vara så åldersfixerad och nojig kanske det kommer som en överraskning för den som följer mig att själva åldrandet i sig egentligen inte skrämmer mig. Att dö känns givetvis inget roligt, men jag har alltmer förlikat mig med den tanken. Att jag ska lämna detta jordeliv vad det lider är mer eller mindre färdigbearbetat inom mig.

Det är själva vägen dit och sättet som kan få mig ur balans. Som kan skapa en del ångest inom mig. Att jag liksom inte kan bestämma själv. Min önskan är att få dö snabbt och utan att knappt veta om att jag är död. Det näst bästa vore att somna in i sängen utan att veta om någonting. Men att få en dödlig sjukdom och liksom räkna ner med en kropp som mår allt sämre, det är en stor skräck för mig. Att liksom veta i veckor eller månader att döden är på väg.

Sen är också vetskapen att allt i kroppen blir allt sämre och marginalerna mindre inte heller roligt att vara medveten om. Samtidigt går det ju inte att tänka på allt detta hela tiden, då är det lika bra att ge upp. Men att se gamla människor med sina rullatorer och problem kan i de djupaste tankarna vara tufft. Det är det för många, jag vet men för mig är en rädsla att inte kunna sköta om mig själv och vara helt beroende av andra inget jag vill vara med om. Kan jag på något sätt styra det framleds så kommer jag att göra det.

Egentligen är förutsättningarna för att leva hemska. Man vet redan från ung ålder att det bara finns en väg framåt. De första 35-40 åren är det oftast inga problem, man känner sig odödlig på något konstigt naivt vis. Det är sen, när kroppen börjar ge signaler om att man måste leva på ett visst sätt för att ha chans att undvika sämre mående både fysiskt och kroppsligt, då kommer känslan av att det faktiskt finns ett slut allt starkare för varje år som går. Det är min upplevelse i alla fall.

Vet att alternativen än att fortsätta leva alla är sämre, även om jag ibland längtar, hur konstigt det än kan låta, efter en inre frid och mötet med min mamma. Den längtan gör att jag ibland glömmer bort döden och att allt en dag tar slut i de relationer som är i detta livet. Att inte veta fortsättningen, mer än att det blir i någon form, skrämmer mig också. Trots att mamma står där och väntar på mig. Är aldrig nöjd med något, jag vet.

Vill varken dö eller leva. Hur märkligt är inte det då? Nu är allt bara en kamp för att nå upp till det ”uthärdliga” under långa perioder. Att liksom ”hänga i” för att alternativet är så mycket svårare oavsett vad det far för tankar i min skalle. Ibland känner jag mig förprogrammerad för att klara vissa saker. Som om jag bara gör.

Bildresultat för making a murderer 2

Har precis tittat färdigt på andra omgången av Making a Murderer och i det skenet och den kamp som där pågår för så många människor tänker jag att det finns alltid de som har det bra mycket värre i sin kamp.

Tror att det perspektivet är viktigt, men bara till en viss gräns för vad hjälper det mig när det gör som ondast? Inte ett skit och då går det inte att ta in detta med att andra har det värre.

Bildresultat för making a murderer season 2

Kathleen Zellner

Steven Avery kommer att få kämpa många år till för upprättelse och kanske får han det aldrig. Kanske är det så att han är där han ska vara? Men hans advokat Kathleen Zellner verkar vara en oerhört tuff och noggrann advokat och det skulle inte förvåna mig om hon lyckas fixa en ny rättegång. Frågan är bara hur långt det räcker? För åklagaren från säsong 1 Ken Kratz är helt övertygad om att Avery är mördaren medan Zellner är lika övertygad om motsatsen.

Före säsong 2 var jag övertygad om att de hade rätt man. Nu är jag mer tveksam, men vet faktiskt inte längre. Känns som om det kommer att finnas material för en tredje säsong

Ett stickspår i mina tankar kring åldrandet. Någonstans är ändå alternativet att inte få leva bra mycket värre, även om mörkret ibland inte vill se ljuset. Men hoppet och ljuset finns där. Det är för det stunderna som allt är värt att kämpa vidare.

Annonser